Av: Abdolnaser Sadidi

NCRI och MEK och motståndskämparna i Iran skrämmer regimen mer än någon annan regering i världen. Varför? Eftersom de representerar Irans folk och är det mest omedelbara hotet mot regimens överlevnad.

Denna verklighet kan ses i regimens frenetiska ansträngningar att misskreditera MEK genom propaganda och falska nyheter, att hota alla politiker och lagstiftare som stödjer MEK och NCRI, och i dess oupphörliga terroristkomplotter mot det iranska motståndet och dess anhängare. Det är därför de spenderar så mycket pengar på att attackera NCRI och MEK-pengar som skulle spenderas mycket bättre för att förbättra livskvaliteten för människorna i Iran.

Regimen har alltid vetat att MEK och den organiserade motståndsrörelsen är dess främsta hot. För fyrtiotre år sedan, innan regimen började sitt fulla tillslag mot MEK, hade regimgrundaren Ruhollah Khomeini uttryckligen sagt: ”Vår fiende finns inte i USA, inte i Sovjetunionen, inte i Kurdistan, utan just här i Teheran, i framför våra ögon.”

Men idag står det klart att det iranska motståndet är starkare än någonsin och regimen är som svagast. Efter tio månader nu fortsätter regimens ställning att försämras. Det är svagare än någon gång sedan 1979. Och konsekvenserna av detta är något som omvärlden borde samarbeta med Irans organiserade Motståndsrörelse för att dra fördel av detta är hur man kan splittra regimen på toppen och fälla den.

Regimen har genom åren ansträngt sig för att skapa ett felaktigt intryck av maktbalansen mellan sig själv å ena sidan och folket och deras motståndsrörelse å andra sidan. I detta avseende har regimen tillgripit alla typer av bedrägliga taktiker, inklusive skapandet och främjandet av falska alternativ, och användningen av dess inhemska och utländska lobbyer, för att skildra den allmänna opinionen till förmån för regimen eller för att misskreditera NCRI och MEK. I huvudsak är dessa ansträngningar avsedda att bevara regimen genom att skapa intrycket att det inte finns något alternativ till mullornas styre, att ett regimskifte i Iran inte är genomförbart och att människorna i Iran och världen bör nå ut till fraktioner inom regimen.

I den senaste vågen av protester som bröt ut över hela Iran i september förra året, bevittnade vi crescendot av en motståndssymfoni som har utspelats under fyra decennier. Det upprepade miljontals iraniers orubbliga beslutsamhet för förändring.

När det iranska folket närmar sig sin slutdestination för att uppnå en fri och demokratisk republik, blir regimens svar på motståndets aktiviteter ännu mer frenetiska. Nyligen hotade regimen Italien över en resa av NCRI:s tillträdande president Maryam Rajavi och hennes möte med italienska lagstiftare. Men dessa växande ansträngningar visar sig vara mer meningslösa än någonsin eftersom folket och deras organiserade motståndsrörelse fortsätter att ta fart. I stället visar dessa reaktioner mer än någonsin vem regimen är rädd för och var verklig förändring kommer ifrån.