Tisdagen den 18 juli hölls en parlamentarisk konferens med deltagande av professor Javaid Rahman, FN:s särskilda rapportör för Iran-frågor och representanter från Storbritanniens både kamrar från alla partier, såväl som framstående advokater och företrädare för familjerna till massakerns offer och regimens terror i Iran. Konferensens huvudtema var hur bemöta den iranska regimens straffrihet för dess brott.

I denna konferens, som hölls på 35-årsdagen av massakern på 30 000 politiska fångar i 1988, på initiativ av ”Iranian Women’s Association in England”, deltog överhusets medlemmar Lord David Alton, Lord Stewart Pollock, Lord Singh och baronessan av the Smith och medlemmar av underhuset, Bob Blackman, chef för International Committee of Parliamentarians for a Free and Democratic Iran, Alex Sobel, Labourpartiets skuggkabinettsminister, Martin Day, representant för Scottish National Party, och Jim Northern Ireland National Union Partys människorättsrepresentant och talesman Shannon var närvarande.

I sin huvudpresentation om frånvaron av ansvarsskyldighet och den rådande kulturen av straffrihet, krävde Prof. Rehman att kulturen av straffrihet skulle tas bort och bad om ansvarskyldighet och rättvisa för offren av mänskliga rättigheter, inklusive offren till 1988 års massakern.

Prof. Rehman berättade för panelen: ”1988 avrättades tusentals av dessa fångar utomrättsligt i enlighet med en fatwa utfärdad av Irans högsta ledare och implementerades i landets alla fängelser. Det finns extremt allvarliga farhågor om de mycket allvarliga brotten enligt internationell lag om mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt som begicks 1988.”

”Statliga myndigheter har vägrat att offentligt erkänna morden som begicks under 1988 massakern och att avslöja ödet för de dödade och var dem är begravda. De har även utsatte offrens familjer för hot, trakasserier och attacker.”

”Den iranska regeringen har alltså varit beslutsam att dölja dessa massakrer genom falska berättelser och uttalanden, förvrängning av historiska data och aktiva trakasserier av överlevande och familjemedlemmar till offren, såväl som genom att dölja bevisen, såsom förstörelsen av massgravar. Att systematiskt dölja offrens öde, att inte ange platsen för deras kvarlevor eller att inte ge familjemedlemmar information om orsakerna till deras död är djupt oroande. Sådant döljande, enligt min bedömning, utgör påtvingade försvinnanden och ett brott mot mänskligheten.”

”En möjlighet att säkerställa ansvarsskyldighet är användningen av universell jurisdiktion för att döma individer för allvarliga brott, inklusive brott mot mänskligheten och andra allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.”

”Den andra vägen är inrättandet av en internationell domstol eller en utredningsmekanism för att hålla alla de som har begått allvarliga brott ansvariga.”

Partiövergripande parlamentsledamöter och ledamöter av House of Lords stödde den särskilda rapportörens krav på ansvarsskyldighet. De tackade den särskilda rapportören för hans arbete och ansträngningar under svåra omständigheter och fördömde regimen för att ha undergrävt och vägrat samarbeta med hans mandat.