Iran står inför en av de mest kritiska utmaningarna i sin modern tid – en hotande vattenkris som hotar landets existens. Under de senaste fyra decennierna har den prästerskaps regimen implementerat politik som har lett till allvarlig misskötsel av vattenresurserna, vilket resulterat i en betydande utarmning av yt- och underjordiska vattenreservoarer. När världen upplever den varmaste sommaren någonsin 2023, har forskarnas varningar om den eskalerande globala uppvärmningen blivit ännu mer pressande.

Frågan kvarstår: Är den samtida mänskligheten redo att möta denna oförutsedda och skrämmande gäst? Men för människorna under den styrande diktaturen i Iran är svaret bittert och tragiskt.

Vattenstress mäts som tillgängligt vatten per kubikmeter per person och år. Om ett land har mer än 1 700 kubikmeter per person och år anses det vara säkert. Men om denna nivå faller under kommer landet att möta vattenstress (mellan 1 000 och 1 700 kubikmeter per person) och så småningom vattenkris (under 1 000 kubikmeter). Iran har pendlat mellan vattenstress och vattenkris sedan 2022.

Ännu värre, vetenskapliga prognoser indikerar att 2050 kommer Irans vattentillgång att nå bara 500 kubikmeter per person, en katastrofal situation.

Vattenkrisen utgör inte bara ett allvarligt ekologiskt hot utan också en formidabel social och humanitär utmaning. När bristen på vatten eskalerar ökar spänningarna och vattenrelaterade konflikter blir allt mer sannolika. Konkurrens om vattenresurser kan leda till sammandrabbningar och social oro inom landet. Dessutom kommer jordbruket, ryggraden i Irans ekonomi, att påverkas allvarligt, vilket leder till livsmedelsbrist och ytterligare förvärrar socioekonomiska skillnader.

I decennier har de iranska myndigheterna byggt många dammar som har avledd naturliga flöden och lett till utarmning av ytvatten. Dessutom har den styrande regimens hänsynslösa politik fått grundvattenresurserna att störta in i en oåterkallelig kris.

Konsekvenserna av denna vattenkonkurs är tydligt i den torkadrabbade provinsen Khuzestan, där omfattande områden lider. ”Temperaturerna i städer som Omidiyeh, Shush, Ramhormoz, Ahvaz och Aghajari i Khuzestan har nått över 50 grader Celsius, och Meteorological Organization of Khuzestan har utfärdat en orange varning. Samtidigt brottas Ghilavieh- och Malashiyeh-regionerna i Khuzestan med vattenbrist.”

Det är värt att notera att för bara två år sedan, som svar på vattenbrist, utbröt omfattande protester i många städer i Khuzestan, inklusive Ahvaz, Abadan och Khorramshahr. Men den islamiska revolutionsgardet slog brutalt ned folkets rop. Nyligen reste IRGC-chefen Hossein Salami till Khuzestan och utfärdade hot mot den törstiga befolkningen, och sade att IRGC kommer att konfrontera alla som undergräver landets säkerhet och kommer att avbryta alla protester.

Men denna kris har för länge sen spridit till Ilam, Kerman och Sistan och Baluchestan provinser och riktar sig nu mot huvudstaden Teheran. Den 17 juli bad MP Gholamreza Montazeri regeringen att vidta åtgärder och förse vatten med lastbilar för att lösa vattenkrisen i norra Golestan-provinsen, för att förhindra att vattenstress förvandlas till ”social oro”.

Sannolikheten till en upprorisk miljonbefolkning i huvudstaden, som lider av vattenbrist, skrämmer regimen mer än något annat. Under de senaste månaderna har flera fall av vattenavbrott i Teheran väckt utbredd ilska och demonstrationer, med tusentals människor som gick ut på gatorna.

De förödande konsekvenserna av regimens misskötsel och försumlighet har lett till en katastrofal utarmning av vattenresurser. Det iranska folket, fullt medvetet om den överhängande faran, är fast beslutna att göra motstånd och kämpa för sin grundläggande rätt till vatten, ren luft, jämlikhet och grundläggande mänskliga rättigheter.

Eftersom regimen inte visar någon indikation på att varken ändra sina prioriteringar eller politik, är frågan inte om utan när nästa uppror blossas upp.