Vi närmar oss den 16 september årsdagen av det iranska upproret i 2022, som började efter mordet på Mahsa (Gina) Amini i förvar av moralpolisen i Teheran. Eftersom den iranska regimen förväntar sig att upproren ska blossa upp igen har den vidtagit åtgärder för att motverka dem.

Den 16 juli tillkännagav talespersonen för regimens statliga säkerhetsstyrkor utplaceringen av sedlighetspolispatruller. Återvändandet av denna repressiva patrullstyrka till gatorna och kvinnors oväntade motstånd mot dem orsakade kontroverser inom regimen.

Ahmed Reza Radan, som utsågs till befälhavare för regimens säkerhetsstyrkor den 7 januari 2023, har alla kännetecken för en brutal förtryckare som kan styra denna repressiva kraft.

Torsdagen den 20 juli, som svar på vågen av folklig upprördhet och kvinnors motstånd mot sedlighetspolisen, sa han: ”Alla borde veta att det här uppdraget är oåterkalleligt.” Att rama in kvinnokläder som en säkerhetsfråga visar med andra ord hur viktigt detta ”uppdrag” är.

Den 15 juli, i en rapport om utgifterna för den obligatoriska hijaben, citerade nyhetsbyrån Borna sekreteraren för regimens arbetsgrupp för sociala skador på kvinnor och familjer som sa: ”Enligt rapporter, förra årets budget för psykologiskt krigsföring som tilldelades till media med syfte att skapa effektiva stimuli i människors sinnen, motsvarade 150 gånger av landets årsbudget.”

Den 15 juli hotade Hossein Salami, IRGC:s överbefälhavare, ”Vi kommer att utplåna oppositionen och demonstranterna, men vi räddar de förövare som behöver vår hjälp.”

Kazem Seddiqi, en av de höga personerna i regimens religiösa hierarki, var mer oroad över hijabs dilemma än de kvävande levnadskostnaderna. Han nämner att regimen har räddats av ”osynliga krafter” och ser de som inte följer regimens hijabkod som ett hot mot regimen. Seddiqi säger i fortsättningen, ”säkerheten kommer att säkerställas genom ”turbaner, chador och religiösa ceremonier.” Naturligtvis är de osynliga krafterna som Seddiqi hänvisar till ingenting annat än den mycket synliga repressiva apparat som Irans folk, särskilt kvinnorna, har känt till i 44 år.

Men om en sak är säker så är det att för varje dag som går tappar regimen mark gentemot folket . När regimen byter taktik för att skrämma folket och förhindra protester, anpassar sig de upproriska ungdomarna i Iran och fortsätter att driva på för en demokratisk förändring i sitt land.