Iran markerar det 35:e året av massakern 1988, då mullornas regim avrättade mer än 30 000 politiska fångar under loppet av några månader. De flesta av offren var medlemmar och anhängare av Folkets Mojahedin (MEK). Många hade avtjänat sina straff och hölls i fängelse eftersom de inte hade övergett sitt stöd till MEK. Andra hade gripits för enkla aktiviteter som att distribuera Mojahedins dagstidning.

På många sätt har massakern 1988 blivit ett avgörande ögonblick i Irans historia. Å ena sidan visar det på mullornas ondska. I ett slag och genom en fatwa beordrade regimens grundare och högsta ledare Ruhollah Khomeini dödandet av tiotusentals fångar för deras tro. Fångarna ställdes inför summariska rättegångar som varade bara fem minuter och skickades till galgen för att de helt enkelt vägrade att överge sitt stöd till MEK. De hängdes i grupper och på ett brutalt sätt, med överlevande som minns att fångvaktare sparkade och slog fångarna när de befann sig i döden.

Offren begravdes i hemlighet i massgravar. Deras familjer fick inte veta om vare sig avrättningar eller var dem är begravda. Regimen förföljde offrens familjer och förbjöd dem att hålla minnesmärken för sina nära och kära. Senare vidtog myndigheter åtgärder för att förstöra alla bevis på sina brott genom att bygga vägar och byggnader över några av massgravar.

Å andra sidan visar massakern vilken roll MEK har spelat och fortsätter att spela för att utgöra ett hot mot regimen. I en nyligen genomförd konferens i Paris med titeln ”Fyra decennier av brott mot mänskligheten och straffrihet” sa Maryam Rajavi, NCRI:s tillträdande president, ”Khomeini betraktade MEK som ett existentiellt hot mot sin regim både politiskt och religiöst. Denna uppfattning härrörde från det faktum att MEK avvisade Khomeinis regressiva tolkning av islam och vägrade att underkasta sig hans autokratiska styre grundat på en enda jurists överhöghet. I stället förespråkade MEK för en islam som förespråkade frihet och jämlikhet.”

Khomeini såg sin regims överlevnad i utrotningen av PMOI, vilket är anledningen till att han beskrev dess medlemmar som ”avfällingar” och krävde att de avrättas. Han ville därmed utrota rörelsen och dess ideologi.

”Khomeini kände på allvar faran när han såg iranska ungdomar i stor utsträckning ansluta sig till organisationen,” sa Rajavi.

Ironiskt nog är detta fortfarande en av regimens främsta farhågor, vilket är ett bevis på regimens misslyckande med att utrota MEK. När fler och fler ungdomar ansluter sig till motståndsenheterna, varnar regimens tjänstemän och analytiker för att MEK har blivit regimens huvudbry.

Regimen avslutade inte sina ansträngningar att eliminera organisationen efter 1988 massakern. Den har följt upp med fortsatta arresteringar och avrättningar av gruppens-anhängare, terroristattacker mot dess medlemmar utomlands, en omfattande demoniseringskampanj och diplomatiskt bedrägeri för att sätta press på det iranska motståndet. Detta inkluderar komplott mot MEK-medlemmar i Ashraf 3, Albanien, och en arresteringsorder för 104 MEK-medlemmar utfärdad av regimens rättsväsende.

”Huvudmålet förblir detsamma som det 40-åriga målet: att förinta motståndsrörelsen och motverka Ashraf-3, som står som en symbol för att stå på sin plats i samtidshistorien”, sa Rajavi.

Massakern 1988 är också ett bevis på det internationella samfundets misslyckande att hålla regimen till svars för dess brott mot mänskligheten. Regimen har åtnjutit straffrihet på den internationella arenan i mer än fyra decennier, vilket har gjort det möjligt för den att fortsätta begå brott mot mänskligheten och undertrycka folkets mest grundläggande friheter.

Iranska folket är dock tydliga i sina krav på att ställa förövarna av massakern inför rätta, inklusive den nuvarande presidenten Ebrahim Raisi och den högsta ledaren Ali Khamenei.

Rajavi beskrev massakern 1988 som ”den värsta massakern av politiska fångar sedan andra världskrigets slut.” ”Att sträva efter rättvisa för offren för massakern 1988 står som den moraliska kompassen för det iranska samhället i dess pågående kamp och förblir färskt och outplånligt etsad i den iranska historien”, sa hon.

Det iranska motståndet har drivit en rättvisekampanj för att åtala regimledare för massakern 1988 och många andra brott som de har begått.

”På en global skala har tiden kommit i kapp för att få ett slut på den fyra decennier långa straffriheten som regimens ledare åtnjuter, och skydda dem från åtal och ansvar för deras medverkan i folkmord och brott mot mänskligheten”, sa Rajavi.

Idag är massakern 1988 och dess arv ett bevis på att en frihetssökande rörelse som har uppstått från hjärtat av det iranska samhället som en förlängning av dess sekellånga kamp för frihet och demokrati inte kan utsläckas.