På lördag den 16 september är det ett år sedan den unga kvinnan Mahsa Aminis död i Iran, en gnista som antände ett samhälle som redan var fullmatat med förbittring. Händelsen startade den senaste omgången av folkliga uppror. Upproret fortsatte i flera månader och förändrade landets sociopolitiska landskap för gott.

Nu är frågan: Har regimen lyckats slå ner protesterna? Är vi tillbaka till stadiet innan protesterna började, eller lever protesterna vidare och gör det iranska samhället redo för ännu större konflikter?

Upprorets uppkomst var inte en plötslig händelse, utan kulmen på mer än 40 år av obeveklig kamp präglad av betydande uppoffringar. Samtidigt bidrog kvinnors inflytande i motståndets ledarskikt väsentligt till rörelsens utveckling. De som drev på upproret var unga, födda efter millennieskiftet.

Efter upproret 2017 hade en rad händelser byggt upp en explosiv regimfientlig stämning i det iranska samhället. Massakern på minst 1 500 demonstranter 2019, mer än 550 000 dödsfall i pandemin på grund av Khameneis vägran att importera vaccin, utnämningen av Ebrahim Raisi (bödeln från 1988 års massaker) som president, skyhög inflation, massarbetslöshet särskilt bland unga, fritt fall för valutan och statlig korruption är några exempel.

Befolkningens kollektiva förkastande av regimen understryker en påtaglig längtan efter ett nytt system som tillåter genuin representation. Detta återspeglar en längtan efter en demokratisk revolution som avvisar varje form av diktatur, inklusive rester av den tidigare shahens regim. Rop om ”ner med förtryckaren, vare sig det är Shahen eller mullorna” hördes på många platser runt om i landet.

Det iranska samhället är krutdurk, redo att när som helst antändas. Men det betyder inte att den explosiva situationen automatiskt leder till att regimen störtas. Den behöver en organiserad motståndsstyrka som är redo att göra uppoffringar.

Oppositionens nätverk av motståndsenheter har genomfört cirka 3 000 operationer mot regimens repressiva styrkor under senaste året. I april rapporterades att över 3 600 medlemmar av dessa enheter antingen har fängslats eller försvunnit sedan upprorets början. Trots detta skickade tiotusen av dessa sina hälsningar till ”Free Iran”-konferensen i juli i år.

Trots regimens hot att stoppa NCRI-konferensen genom diplomatiska påtryckningar arrangerades den planenligt i Paris. Hundratals framstående internationella personer deltog, mer än 120 före detta världsledare och 75 Nobelpristagare som förklarade sitt stöd för oppositionens plan för en demokratisk, sekulär republik i Iran.

Med facit i hand vet vi att regimen inte kommer ge sig utan en stor blodsutgjutelse. För att dämpa den explosiva ilskan hos befolkningen accelererar landets ledare Khamenei avrättningarna i syfte att skapa en atmosfär av rädsla för att avskräcka potentiella uppror.

Antalet avrättningar överstiger enligt regimens egna källor mer än 500 sedan årets början, en kraftig ökning jämfört med åren innan. Av den anledningen är ett fortsatt internationellt tryck på regimen viktigt.

Amnesty International fördömer i en rapport (21 augusti) regimens brutalitet gentemot sin befolkning och ”uppmanar alla stater att utöva universell jurisdiktion och utfärda arresteringsorder för iranska tjänstemän som rimligen är misstänkta för straffansvar för brott enligt internationell rätt som begåtts under och i efterdyningarna av upproret”.

Sverige är en förebild som det första land i världen där en massmördare, den före detta biträdande åklagaren Hamid Noury, dömts av Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för grovt folkrättsbrott. Det är dags att demokratiska länder lägger undan eftergiftspolitiken och agerar efter sina egna principer och värderingar. Tomma fördömanden, resolutioner eller sanktioner biter inte på den medeltida diktaturen.