Rättegången mot Hamid Nouri, en före detta fångvaktare och biträdande åklagare i massakern på politiska fångar 1988, har utvecklats till en betydande politisk och juridisk utmaning för regimen i Teheran. En rapport från Fars nyhetsbyrån, ansluten till revolutionsgardet, antyder att regimen från början hade vissa förväntningar på den juridiska processen. Men med Folkets Mojahedins (MEK) aktiva inblandning i fallet, uppfattar regimen en ”förändrad bana”, vilket leder till dess upprördhet. Rapporten indikerar också tydligt Teherans hot om terroristoperationer mot individer på europeisk mark.
I en artikel som publicerades den 14 november framförde Fars News Agency ett flertal hot och anklagade Sverige för att stödja terrorism, med angivande av:
”1 416 dagar av isoleringscell [för Hamid Nouri], som höll en domstolssession i Albanien, vilket ändrade fallets gång från dess ursprungliga målsägande (Iraj Mesdaghi), och Monafeghins direkta inblandning i att ta kontroll över fallet, och… detta är bara exempel på den svenska regeringens politiska agerande i detta fall. Men vad var huvudorsaken till denna förändring i Sveriges synsätt?”
Den iranska regimen har använt termen Monafeghin dvs. hycklare under de senaste fyra decennierna för att misskreditera Folkets Mojahedin (MEK) inom det iranska samhället. Iraj Mesdaghi är en iransk underrättelsetjänsteman som framställer sig själv som en övertygad regimmotståndare, ungefär som regimens andra underrättelseagenter som har infiltrerat och verkar i västländer. Men hans primära fokus ligger på att attackera MEK. Noterbart är att han också får uppmärksamhet från västerländska medier och tankesmedjor.
Det är dock ytterst förbryllande att en regim, som officiellt misslyckades med att erkänna domstolen i Stockholm från början, hade specifika förväntningar på rättegången och dess utveckling. Vidare är betoningen på Iraj Mesdaghis roll och att skälla på den svenska domstolen för att avleda fokus från Mesdaghi ganska fundersam. Fars nyhetsbyrån erkänner också tydligt MEK:s centrala roll och framhåller att regimen inte förutsåg deras inblandning i fallet. Enligt IRGC:s språkrör har organisationen nu ändrat banan för domstolsförfarandet.
Rapporten avslöjar en andra, slående punkt mot dess slutsats. Fars nyhetsbyrån, med hänvisning till ett mordförsök i Madrid mot den spanske politikern och f.d. förste vicepresidenten i Europaparlamentet, Prof. Alejo Vidal Quadras, förmedlar ett hotfullt budskap med ett omvänt språk:
”Den spanska regeringen bör undvika att delta i Monafeghins tvivelaktiga scenario. Trots ansträngningar och stöd från Sveriges säkerhetstjänster, när Monafeghin ställdes inför sitt misslyckande i Hamid Nouris fall, kom scenariot med Alejo Vidal Quadras mord fram. Denna incident har satt den spanska regeringens trovärdighet i fara. Spanien måste förstå att vara värd för Monafeghin eller att engagera sig i deras komplotter kommer att få allvarliga konsekvenser.”
Tvärtemot den iranska regimens förväntningar har det svenska rättssystemet rättvist ställt Hamid Nouri inför rätta i en rättsprocess som nekats de 30 000 politiska fångarna i massmordet 1988. Genom denna lagliga process har svenska domare och åklagare erkänt massakerns huvudoffer och MEK:s roll i den.
Regimens plan att involvera Iraj Mesdaghi i denna process, som avslöjades i NCRI:s rapport nummer 3 från den 27 juli 2021, är ett mycket intrikat upplägg skapat av regimens underrättelsetjänster.
I huvudsak syftade regimen till att sätta in Iraj Mesdaghi för att påverka Nouris rättegång och undergräva den internationella kampanjen för rättvisa åt 1988 massakerns offer. Mesdaghi, som presenterade sig själv som en nyckelfigur i rättegången och valde ut målsägande med tvivelaktiga vittnesmål, försökte stödja regimens plan. Men denna strategi kollapsade när före detta fångar, medlemmar av MEK och betydande bevis som presenterades av organisationen demonterade Teherans ansträngningar.
Bortsett från att Nouri inte har nu en lika hög befattning i regimen som presidenten Ebrahim Raisi, ligger betydelsen av denna rättegång i dess bredare implikationer, vilket markerar det potentiella slutet på straffrihet för regimens ledare och 44 år av att begå brott mot mänskligheten.
Som reaktion på de opartiska och professionella rättsprocesserna i Sverige har den iranska regimen tillgripit olika taktiker, inklusive underrättelseoperationer, politiska manövrar och till och med gisslantagande som involverar utländska medborgare.
Hamid Nouris beteende under rättegången tyder på att han inte hade några förväntningar på att kringgå domstolens beslut. Hans enda alternativ var att visa lojalitet mot regimen, med hopp om att en förhandling mellan Teheran och Stockholm skulle kunna förändra hans prövningar.
Den kritiska frågan som lyder nu är: Kommer diplomatin och beslutfattarna i Sverige, Spanien och andra europeiska länder prioritera sitt kärnuppdrag dvs. säkerställa säkerheten och upprätthålla sina medborgares rättigheter, eller kommer de att ge efter för hoten från den världsledande terrorstaten?
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 