”Medan regimens krigföring har uppslukat Mellanöstern, har dess terrorism äventyrat säkerheten för europeiska politiker och medborgare. Ändå var kulan som träffade Vidal-Quadras i ansiktet en skam för politiken att blidka Khamenei.”

Dessa ord yttrades av Maryam Rajavi, den iranska nationella motståndsrådets president, vid en konferens i Europaparlamentet i Strasbourg den 22 november. Och hon har rätt.

Medan spanska experter på brotts- och terrorismbekämpning flitigt letar efter bevis för att hitta de skyldiga till mordet som syftade till att eliminera en av de tusentals europeiska politiker som öppet förespråkar en regimförändring i Iran, pekar en övertygande mängd substantiella, indirekta och analoga bevis otvetydigt på Teheran.

Tydligheten i statistiska uppgifter, urskiljbara mönster, historiska trender, kopplingar till kriminella organisationer, det rådande politiska sammanhanget och urskiljbara motiv lämnar lite utrymme för tvetydighet. Det krävs ingen detektiv för att förstå den uppenbara verkligheten om vem som har mest att vinna på en sådan avskyvärd handling. De som försöker tillskriva terrorförsöket interna politiska stridigheter, en berättelse som hänsynslöst undergräver den spanska demokratiska stabiliteten, tjänar i själva verket förövarnas intressen i Teheran.

Den centrala undersökningen går bortom identiteten på den som utlöste attentatet; den kretsar snarare kring uppkomsten av motivet. När den avgörande länken har etablerats, och berättelsen har förvandlats från en kriminell handling till en politiskt motiverad handling, uppstår frågan: kan eller vill de som har maktpositioner erkänna denna perspektivförskjutning?

Hårda bevis visar att den iranska regimen har ägnat sig åt ett förkastligt mönster av kidnappningar, mord och påtvingade försvinnanden av medborgare över hela världen under de senaste fyra decennierna. Teheran använder sin egen version av morötter och piskor, en kombination av ekonomiska incitament och tvångstaktik som säkerställer att de länder som hyser regimens förövare lyder och låter dem undgå ansvarsutkrävande. Denna internationella passivitet har meddelat den iranska regimen att den inte förlorar på terrorism.

En viktig händelse som det har rapporterats mycket om sedan dess var när regimen självsäkert använde en officiell diplomat för att försöka bomba och döda hundratals internationella ledare vid världstoppmötet Free Iran i Frankrike 2018. Professor Vidal-Quadras var en av de personer som satt bredvid Rajavi, den främsta måltavlan för mordförsöket. Trots att europeisk polis och rättsväsende gjorde sitt jobb, grep och dömde Asadollah Assadi till 20 års fängelse, släpptes han av den belgiska regeringen 2023, vilket bekräftar att tvångspolitiken fortfarande fungerar perfekt.

Regimens utpressningstaktik sträcker sig bortom enskilda mål; hela stater och befolkningar hålls som gisslan. Genom att beväpna, finansiera, utbilda och leda miliser i Mellanöstern har Teheran stört politiska processer och kvävt socioekonomiska framsteg i angränsande samhällen. Genom att driva världens största statligt drivna narkotikanätverk förgiftar man globala samhällen för att finansiera sin illvilliga agenda.

I strid med flera FN-resolutioner fortsätter Teheran att utveckla sina program för ballistiska missiler och drönare, vilket aktivt bidrar till att förlänga konflikter världen över. Regimen bryter mot internationella fördrag inom ramen för Internationella atomenergiorganet och skryter om att man har kärnmaterial av nästan vapenkvalitet. Inför dessa provokationer tvekar det internationella samfundet att vidta avgörande åtgärder, av rädsla för ytterligare upptrappning från Teheran, som om det vore önskvärt att behålla den nuvarande situationen.

Sedan början av 1980-talet har den iranska motståndsrörelsen konsekvent varnat världen för den iranska regimens farliga natur och agenda. Men det internationella samfundet har sett denna farliga enhet växa och utvidga sitt inflytande okontrollerat och tränga djupt in i deras samhällen. Motståndsrörelsen har inte bara fått lite beröm för sina insatser, utan har också utsatts för ett brutalt och mångfacetterat förtryck från västmakterna.

Om händelserna den 7 oktober inte är tillräckligt övertygande för att man skall kunna dra slutsatser, om mordförsöket på en framstående politiker mitt på ljusa dagen i Madrid inte fungerar som en väckarklocka, då måste världen förbereda sig på ännu allvarligare och mer långtgående konsekvenser framöver.