Sommaren 1988 begick den iranska regimen ett av de värsta brotten mot mänskligheten genom att avrätta mer än 30 000 politiska fångar inom loppet av några månader. Händelsen, som blev känd som ”1988 års massaker”, ignorerades i stort sett under mer än tre decennier, delvis på grund av regimens förtryck och hemlighetsmakeri och delvis på grund av den globala eftergiftspolitiken gentemot regimen och tendensen att blunda för dess brott.

2016 lanserade den iranska motståndsrörelsen Rättviserörelsen för att bryta den 30-åriga tystnaden om 1988 års massaker och lyfta fram detta brott mot mänskligheten i ljuset.

2017 utfärdade FN:s tidigare särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Iran Asma Jahangir en rapport där hon skrev: ”Mellan juli och augusti 1988 avrättades enligt uppgift tusentals politiska fångar, män, kvinnor och tonåringar, i enlighet med en fatwa utfärdad av den dåvarande högsta ledaren, Ayatollah Khomeini.” Hon erkände också att ”överväldigande bevis visar att tusentals personer dödades summariskt” och tillade: ”Offrens familjer har rätt att få veta sanningen om dessa händelser och sina anhörigas öde utan att riskera repressalier. De har rätt till ett rättsmedel, vilket innefattar rätten till en effektiv utredning av fakta och offentliggörande av sanningen, samt rätten till gottgörelse.”

På den tiden, under sin mandatperiod, sade regimens allmänna åklagare Jafari Dolatabadi: ”Då och då presenteras en rapport mot Iran, inklusive den senaste rapporten från den särskilda rapportören för mänskliga rättigheter, vars huvudsakliga källa är påståenden från [Folkets Mojahedin organisationen (MEK)].”

Sedan dess har Rättviserörelsen kommit en lång väg. Lördagen den 27 oktober 2023 deltog en grupp ledande FN-experter i en konferens som hölls i New York på initiativ av organisationen Justice for the Victims of the 1988 Massacre in Iran (JVMI). De uppmanade FN:s medlemsstater att betona behovet av ansvarsutkrävande av förövarna och organisatörerna av 1988 års massaker, och att förkasta kulturen av straffrihet för den iranska regimens brott.

Vid denna session hänvisade professor Javaid Rehman, FN:s särskilde rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran, till massmorden på MEK:s medlemmar och sade: ”Den allvarligaste tragedin som vi har bevittnat sedan den islamiska revolutionen – den mest smärtsamma – är fortfarande de påtvingade försvinnandena och de summariska och godtyckliga avrättningarna av tusentals personer 1988. År 1988 avrättades tusentals fångar utomrättsligt i enlighet med en fatwa utfärdad av den dåvarande högste ledaren och genomförd i landets fängelser.”

Professor Rehman, som betonade regimens systematiska ansträngningar att förstöra massgravar och förvränga sanningen, sade: ”Att systematiskt dölja offrens öde, inte uppge var deras kvarlevor finns eller inte ge familjemedlemmar information om dödsorsakerna är djupt oroande. Ett sådant förtigande utgör enligt min bedömning också påtvingade försvinnanden och ett brott mot mänskligheten. De massakrer som resulterat i summariska och godtyckliga avrättningar samt påtvingade försvinnanden har varit en källa till mycket allvarlig oro för mitt mandat liksom för flera andra av FN:s särskilda förfaranden.”

I sina kommentarer beskrev USA:s tidigare ambassadör för frågor om krigsförbrytelser, Stephen Rapp, att det inte fanns någon rättslig process under 1988 års massaker och sade: ”Det var i huvudsak en inkvisition där människor, av vilka vissa till och med hade avtjänat sina straff för så kallade politiska brott, avrättades summariskt på ett sätt där alla fakta och omständigheter, offrens namn, platsen för begravningen, alla dessa saker gömdes så att vi fick dessa brott mot internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter, tvångsförsvinnande och utomrättsliga avrättningar.”

Med hänvisning till MEK som inte kapitulerade för Khomeini och stod på sig, tillade han: ”Det kan inte sägas att det ens gjordes eftersom dessa människor inte var shiamuslimer; ärligt talat var 90 procent av offren det. Vad det handlade om var individer som motsatte sig detta teokratiska envälde i Iran.”

Ordföranden för International Association of Genocide Scholars, professor Melanie O’Brien, kommenterade: ”Straffriheten kring dessa brott har bara uppmuntrat förövarna. Med Ebrahim Raisi vid makten är det tydligt att det inom Iran inte kommer att finnas någon rättvisa för offren och att våldet bara fortsätter. ”

Andan hos dem som inte gav upp inför Khomeini och som offrade sina liv för friheten lever vidare i den Rättviserörelsen som har spridit sig från Teheran till Stockholm och från London till New York. Därför, inför den obevekliga strävan efter rättvisa och ansvar för dessa martyrer, kommer Khamenei och de ansvariga för dessa brott att ställas inför rätta. Rättvisan kommer att segra.