För 35 år sedan, den 9 december 1988, nådde den första stora kampanjen med krav på rättvisa för den iranska regimens massmord på politiska fångar FN:s generalförsamlings salar.

Denna kampanj inleddes efter att den iranska regimen den 19 juli 1988 inrättat Dödskommissionen, som i största hemlighet genomförde massakern på mer än 30 000 politiska fångar under augusti månad och fram till mitten av september 1988. Enligt vittnen till massakern var hemlighetsmakeriet så omfattande att inte ens fångvaktare och fängelsepersonal fick lämna fängelserna förrän massmorden hade avslutats, för att förhindra att nyheten spreds.

Under dessa omständigheter varnade den iranska motståndsrörelsen fredagen den 25 augusti 1988 Javier Perez de Cuellar, Förenta nationernas generalsekreterare, om en order från den dåvarande regimens högste ledare Ruhollah Khomeini om avrättning av politiska fångar som var anslutna till Folkets Mojahedin i Iran (MEK), och därefter en omfattande våg av politiska arresteringar i olika städer i Iran, som omfattade mer än tio tusen personer samtidigt med massavrättningarna av politiska fångar vars straff hade löpt ut. Den iranska motståndsrörelsen gav exakta detaljer. Till exempel den 14, 15 och 16 augusti 1988 överfördes 860 kroppar av avrättade politiska fångar från Evin-fängelset i Teheran till kyrkogården Behesht-e Zahra, och innan dess, den 28 juli, massakrerades två hundra politiska fångar som var anhängare till PMOI i Evin-fängelsets centralhall.

Torsdagen den 31 augusti demonstrerade tiotusentals iranier i flera städer runt om i världen. Därefter organiserades den stora kampanjen för rättvisa från den 29 november till den 9 december 1988, åtföljd av en global hungerstrejk i 17 länder. Kampanjen fick stöd av över 1 800 politiker och partiledare och kulminerade i ett fördömande av regimen i FN:s generalförsamling.

Detta var fjärde gången och fjärde året i rad som FN:s generalförsamling fördömde regimens brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket återigen markerade Khomeiniregimens illegitimitet och den iranska motståndsrörelsens legitimitet. Trots all sin politik och alla hemliga överenskommelser drabbades regimen av ett stort politiskt slag från den iranska motståndsrörelsen.

Under rättvisekampanjens trettiofemte år tog denna rörelse ett betydande steg framåt i sin strävan efter rättvisa för 1988 års massaker. Konferenser i London och New York med deltagande av FN:s särskilda rapportörer, framstående människorättsadvokater och seniora experter, belyste förövarnas nyckelroll i massmordet på tusentals politiska fångar. Under dessa sessioner den 27 oktober och 1 november betonade experterna behovet av att ställa hjärnorna bakom och förövarna av 1988 års massaker till svars och förkastade kulturen av straffrihet för de inblandade brottslingarna.

Professor Javaid Rehman, FN:s särskilde rapportör för situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran, sade: ”Den allvarligaste tragedin som vi har bevittnat sedan den islamiska revolutionen – den mest smärtsamma – är fortfarande de påtvingade försvinnandena och de summariska och godtyckliga avrättningarna av tusentals personer 1988.”

Professor Melanie O’Brien, ordförande för International Association of Scientists Against Genocide, sade: ”Straffriheten kring dessa brott har bara uppmuntrat förövarna. Med Ebrahim Raisi vid makten står det klart att det inom Iran inte kommer att skipas rättvisa för offren och att våldet bara fortsätter.”

Det är hög tid för det internationella samfundet att konfrontera denna dystra verklighet och vidta beslutsamma åtgärder genom att hänskjuta fallet med katastrofen för de mänskliga rättigheterna i Iran till FN:s säkerhetsråd. Detta skulle innebära att Khamenei, Raisi och andra förövare och medbrottslingar ställs inför rätta.