Den senaste domen i rättegången mot Hamid Noury, en före detta iransk fängelsetjänsteman som är inblandad i 1988 års massaker på politiska fångar, utgör ett avgörande ögonblick i strävan efter rättvisa. Den 19 december meddelade Svea hovrätt att Noury, som identifierats som assistent till vice åklagaren vid fängelset, befunnits ha deltagit i avrättningar i samarbete med andra. Domstolen karaktäriserade denna inblandning som ett ”allvarligt brott mot internationell rätt”.

Föga förvånande fördömde den iranska regimen snabbt domen som en politiskt motiverad häxjakt. I ett beräknat drag arrangerade Teheran en rättegång mot den svenske medborgaren Johan Floderus inom 24 timmar, i syfte att visa upp sitt inflytande i gisslanförhandlingarna. Tyvärr spelade västerländska medier in i detta narrativ och gav regimen den täckning den sökte.

Trots det historiska prejudikatet att den iranska regimen ofta får dömda eller misstänkta terrorister frisläppta, firade det iranska folket och människorättsorganisationer den svenska domstolens beslut av skäl som går utöver Hamid Nourys enskilda fall.

Noury-rättegången skapar ett viktigt rättsligt prejudikat som visar att med politisk vilja, omfattande bevis och robusta rättsliga mekanismer kan straffrihet för brott mot mänskligheten utrotas. Erkännandet av den systematiska karaktären hos 1988 års massaker och Nourys direkta inblandning i avrättningarna lägger grunden för framtida rättsliga åtgärder mot andra iranska tjänstemän som är inblandade i liknande grymheter. Detta avgörande bekräftar på nytt principen att ingen, oavsett maktposition, är immun mot ansvarsutkrävande.

Rättegången understryker vikten av universell jurisdiktion, som möjliggör åtal för brott mot mänskligheten i vilket land som helst, oavsett när eller var de begicks. Denna princip får ökad betydelse med tanke på regimens ihållande vägran att ställa sina tjänstemän till svars, vilket upprätthåller en kultur av medbrottslighet som är lika med lojalitet.

Det faktum att en iransk tjänsteman ställdes inför rätta och dömdes i en svensk domstol sänder ett kraftfullt budskap om att världssamfundet inte kommer att tolerera straffrihet för sådana avskyvärda brott. Detta paradigmskifte utmanar den traditionella uppfattningen om diplomatisk immunitet och understryker nationernas gemensamma ansvar att ta itu med och rätta till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Sedan Maryam Rajavi 2016 inledde den nationella och internationella kampanjen för rättvisa för offren för 1988 års massaker har en betydande resa ägt rum. Denna rörelse påverkade prästerskapets presidentval 2017, vilket ledde till ett pinsamt nederlag för Ebrahim Raisi trots den högste ledarens förtäckta stöd.

Regimen, som var motiverad att undertrycka denna rörelse, utarbetade en sofistikerad plan både nationellt och internationellt, där Hamid Nourys påstådda lockelse till Sverige var en strategisk komponent. Trots Teherans ansträngningar att hindra iranska motståndsrörelsen från att delta i fallet, avslöjades regimens komplott under 113 domstolsförhandlingar som sträckte sig över två år.

Mot bakgrund av övertygande vittnesmål från överlevande med anknytning till den iranska motståndsrörelsen, ett överflöd av framlagd bevisning och de hängivna insatserna från deras juridiska ombud, utvecklades regimens intriger inte enligt det avsedda manuset. Följaktligen är Hamid Nourys dom en avgörande seger mot regimens strategi att utmana sanningen och dess rättmätiga förespråkare.

I trots mot västvärldens eftergiftspolitik och kapitulation inför Teherans gisslantagningstaktik tjänar Noury-fallet inte som en slutpunkt utan som en katalysator för ytterligare rättsliga åtgärder. Överlevande och människorättsgrupper i andra länder uppmuntras att följa den svenska lagstiftningen och inleda sina egna utredningar och åtal. Det internationella samfundet måste ta vara på denna möjlighet att skipa rättvisa för offren för 1988 års massaker och skapa ett prejudikat för att hålla förövare av liknande grymheter världen över ansvariga.

Eftersom kränkningar av de mänskliga rättigheterna under auktoritära regimer hittills endast har tjänat som politiska påtryckningsmedel, signalerar det rättsliga prejudikat som skapats, i kombination med tillämpningen av universell jurisdiktion, en ny era i strävan efter ansvarighet för högre tjänstemän som är inblandade i grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.