Den iranska regimens högste ledare Ali Khameneis ångest ökar i takt med att datumet för det bedrägliga parlamentsvalet närmar sig. Den är fångad i en skrämmande återvändsgränd. Å ena sidan har samhällsförhållandena nått en kokpunkt och är på väg att explodera. Även en enkel debatt mellan två insiders i regimen kan fungera som en katalysator. Hans ledare för fredagsbönen varnar också för att erfarenheterna från upproret 2009 inte får glömmas bort och ”inte får raderas från det iranska folkets historiska minne”.

Å andra sidan är Khamenei djupt rädd för att en utbredd bojkott av valet ytterligare kommer att framhäva hans regims illegitimitet. Han fruktar att det kan förvandlas till en ”folkomröstning den 2 mars mot regimen” och återigen utgöra en hög risk för uppror. Detta politiska dödläge, i kombination med den instabila interna situationen, kompliceras och förlängs ytterligare av Gazakriget, vilket innebär svåra regionala omständigheter för regimen. Alla dessa faktorer bidrar till en mer omfattande förståelse av Khameneis svåra situation.

Ständiga platser för protester

I denna kritiska situation kan regimens olösta kriser ses i varje hörn. Ett exempel på detta är de explosiva förhållandena i marginaliserade områden, som staden Karaj och dess omgivningar i Alborz-provinsen. Den ständiga oron i dessa regioner återspeglar folkets djupt rotade missnöje och klagomål.

Den 7 januari skrev den statliga tidningen Ham-Mihan: ”Eftersom denna provins [Alborz] och särskilt Karaj har förvandlats från tillfälliga till permanenta bostäder för medborgarna, har det orsakat missnöje hos många människor i olika städer i provinsen, till den grad att Karaj och Gohardasht har blivit ständiga platser för protester under de senaste åren.”

Det är naturligtvis uppenbart att ”missnöjet hos många människor i olika städer i denna provins” inte är direkt relaterat till det faktum att dessa områden är städer eller provinser. Om denna fråga verkligen är sann, är den bara en av de många sekundära och tertiära faktorer som bidrar till oron i dessa områden. Grundorsaken till det allmänna missnöjet bland människorna i dessa städer måste sökas någon annanstans, nämligen i fattigdom, armod, förtryck, tyranni, orättvisa och diskriminering. Dessa frågor kastar en bred skugga över hela landet, men de förvärras i städernas utkanter, vilket leder till en mer upprorisk atmosfär i dessa områden.

Intensifierat förtryck och repression

Det bör noteras att tvärtemot regimens planer har repressionen i dessa områden haft ett direkt samband med intensiteten i ”protesterna”. Ju mer regimen tar till förtryck och ökar antalet fängelser för att kväsa rebellerna, desto mindre framgångsrik blir den i att kontrollera situationen och desto mer underblåser den folkets ilska.

Tidningen Ham-Mihan tillade: ”Staden Karaj är omgiven av Kachooi-fängelser, centralfängelset, Rajai Shahr-fängelset och Ghezal Hesar-fängelset… I en studie visade det sig att fängelserna i Karaj har bidragit till stagnationen i den politiska utvecklingen, uppkomsten av sociala utmaningar, inklusive ökad kriminalitet, informella bosättningar samt kulturella och antivärdeutmaningar [protester och uppror].”

Ett annat exempel på de omvända konsekvenserna av dessa fängelsehålor i Karaj är den livliga atmosfär som manifesterade sig särskilt under upproret 2022. Många gånger tog det sig uttryck i sammankomster av fångarnas familjer och protester mot de orättvisa dödsdomarna framför dessa fängelser. Ett anmärkningsvärt exempel var kvällen den 8 januari 2023, då nyheten om att Mohammad Ghobadlou och Mohammad Boroujeni förflyttats till isoleringsceller snabbt fick deras familjer att tillsammans med en stor folkmassa samlas framför Gohardasht-fängelset. De skanderade slagord hela natten, och därefter utspelade sig händelser som i slutändan tvingade regimen att evakuera och stänga Gohardasht-fängelset.

En annan anmärkningsvärd punkt är det intensifierade förtryck och de orättvisor som människorna i dessa regioner upplevde under de mörka år då mullorna styrde Iran. De eftersatta människorna i dessa städer utsätts därför ständigt för mer trakasserier och diskriminering, även inom ramen för samma rättsväsende och befintliga lagar.

Under mullornas skamliga styre leder geografiskt avlägsna personer långt från huvudstaden till extra trakasserier, rättslig förföljelse och fabricerade rättsfall. Enligt en rapport från Ham-Mihan den 3 januari ”kan en handling eller ett beteende som anses normalt och vanligt i Teheran, bara 30 kilometer bort, leda till rättslig förföljelse, skapandet av ett fall och bestraffning i staden Karaj. Advokater i olika städer är djupt oroade över denna fråga.”

Om vi tittar på den senaste statistiken över avrättningar är det återigen två fängelser, Ghezel Hesar och Karajs centralfängelse, som utmärker sig i detta avseende, vilket visar på den instabila atmosfären i dessa områden.

Enligt regimens egna medier har inget av de förtryckande verktygen som fängelsestraff, avrättningar och hårdare straff varit effektiva, och dag för dag har de fördjupat klyftan mellan folket och regimen.

Den 3 januari 2024 sade Khamenei: ”Den som motsätter sig valet motsätter sig den islamiska republiken.” Han bör vara medveten om att om tidigare statistik från hans egen regim visade att 96 procent av det iranska folket var fientligt inställt till honom, så har dessa siffror nu ökat ytterligare. Istället för att fokusera på valet röstar iranska städer i allmänhet, och perifera områden i synnerhet, med fötterna, på gatorna och genom protester.

Den 7 januari citerade Khabar Online parlamentsledamoten Mohammad Javad Koulivand som sade: ”I Alborz-provinsen, till exempel, i de tidigare valen, särskilt i den andra omgången, nådde valdeltagandet inte ens 2 till 3 procent av de individer som deltog i röstbåsen.