Utöver den indirekta massakern på det iranska folket genom incidenter och katastrofer orsakade av regimens destruktiva politik, såsom trafikolyckor, luftföroreningar, sjukdomar, självmord etc., är regimens högste ledare Ali Khamenei är direkt inblandad i två systematiska brott: dödande under tortyr och avrättning. Han har beslutat att fortsätta sina omänskliga handlingar genom att döda unga iranier för att säkerställa sin regims överlevnad.

Ett aktuellt exempel är fallet med Sepehr Shirani, en 19-årig student som torterades till döds av regimens säkerhetsstyrkor i sin hemstad Zahedan. Hans enda brott var kritisera regimen på nätet.

Det har förekommit många avrättningar de senaste dagarna, och inom loppet av tre dagar, från den 28 januari till den 31 januari, avrättade regimen 17 fångar. Regimen sammanlagt avrättade 83 människor under januari månad. Denna siffra bygger dock på officiella rapporter från regimens nyhets- och mediekanaler. Det är uppenbart att det faktiska antalet är mycket högre.

Den 4 februari skrev den statliga tidningen Ham-Mihan: ”Rättsväsendet avrättade Mohammad Ghobadlou och fyra kurdiska ungdomar… vilket fick stor spridning, medan det några dagar tidigare hördes att 11 personer avrättats för narkotikasmuggling i ett annat fängelse, men inte ens den nyheten fick någon täckning.”

Utöver den tillkännagivna avrättningen av sex personer rapporterades det att ytterligare 11 personer avrättades i ett fall och i ett fängelse på grundlösa anklagelser, och ingen informerades ens eller registrerades i någon statistik. Det är beklagligt att även deras namn förblir okända.

Saker och ting håller på att spåra ur

Efter 40 år av brott och massmord är det uppenbart för alla att regimens mål med att slå avrättningsrekord är att ödelägga samhället och skapa rädsla och terror.

Den viktiga punkten är dock att Khamenei befinner sig i en paradoxal situation i många sociala scener, är ”självförstörande”, han skapar också en destruktiv motsägelse genom att öka avrättningarna. Han vill skapa en chock i samhället med varje avrättning och köpa lite tid för att fördröja nästa oundvikliga uppror. Men samtidigt, med varje liv han tar, kommer han närmare sitt eget slut och intensifierar massornas ilska.

Denna regel gäller även odokumenterade och orapporterade avrättningar. Det räcker med att tänka på omfattningen av familjer, släktingar och sociala kretsar till de 11 avrättade fångarna och i vilken utsträckning deras sorg och förbittring mot regimen intensifieras.

Regimens medier varnar Khamenei för denna fråga och uppmärksammar honom på de allvarliga konsekvenserna av dessa avrättningar.

Den 1 februari skrev nyhetssajten Etemad: ”Vissa fraktioner tror att de kan skrämma människor med hårda straff… Det är naturligt att klyftan mellan de styrande och samhället vidgas. Å andra sidan kan det leda till att fientlighet uppstår inom samhället. Faktum är att förutom familjerna till de dömda, kan samhället som helhet utveckla en förbittrad syn på sådana beteenden.”

Andra påminner Khamenei om att den önskade effektivitet han eftersträvar inte kan uppnås genom avrättningar, och att kostnaderna överväger fördelarna.

Den 4 februari skrev Etemad: ”Effektiviteten av avrättningar är, i motsats till vad många tror, minimal och till och med negativ… I det nuvarande samhället överväger de definitiva kostnaderna för avrättningar vida de potentiella fördelarna”, och man rekommenderar och förutspår vidare att ”en definitiv avhållsamhet från att göra avrättning till ett nödvändigt verktyg för skrämsel är avgörande. Detta beteende och denna politik är destruktiva och skapar hat, vilket gör samhället hårt och instabilt [dvs. driver det mot uppror].”

Khamenei är alltså inte omedveten om konsekvenserna av sina brott, och han har gjort alla beräkningar. Han vet att avrättningar sker till priset av internationell fördömelse och vanära. Han vet att varje avrättning innebär att hans styre blir instabilt och bräckligt. Han vet att dödandet av ungdomar är ”destruktivt och skapar hat” och blir bränsle för framtida uppror och protester.

Ändå känner han sig hjälplös och befinner sig i en dödlig återvändsgränd. I takt med att motståndets lågor växer sig starkare, motståndsenheterna blir fler och deras aktiviteter ökar, den ekonomiska situationen förvärras och protesterna fortsätter att eskalera, anser han att han tvingas till ”självförstörelse” genom avrättningar för att försöka förhindra den ökande vågen av uppror.

Efter offentliggörandet av avrättningen av 11 personer skrev tidningen Ham-Mihan: ”Ibland uppfattas det som att publiceringen av vissa nyheter [om avrättningarna] är ett tecken på att saker och ting antingen har spårat ur eller att det varje dag skapas en ny skandal för att överskugga den föregående och engagera allmänheten, så att de förblir omedvetna om grundläggande frågor eller frågor som är skadliga för makthavarna.”

Med andra ord kan Khamenei inte förhindra det iranska folkets kommande uppror genom avrättningar.