Sedan mullahregimen tog makten i Iran har en mångfacetterad kris uppstått, som inte bara kännetecknas av inhemskt förtryck och regional destabilisering utan också av djupgående miljöförstöring. Regimens politik, som präglas av antipopulistiska tendenser och ett förakt för ekologisk hållbarhet, har orsakat allvarliga skador på Irans naturlandskap. Floder och sjöar har torkat ut, skogarna i norr har drabbats av omfattande förstörelse och grundvattenreservoarerna har tömts till alarmerande nivåer, vilket har lett till att marken har sjunkit i olika regioner. Den samlade effekten av dessa miljökatastrofer har gjort vissa områden obeboeliga och lett till massutvandring från de drabbade regionerna.

Till och med regimens statskontrollerade medier, som vanligtvis är återhållsamma med kritik, har tvingats erkänna allvaret i dessa miljö kriser. En artikel med titeln ”Klimatmigrationens klocka har ringt”, som publicerades i den statliga tidningen Resalat den 21 februari 2024, underströk hur brådskande situationen är. Den belyste hur klimatkrisen i Iran har intensifierats under det senaste decenniet, och experter uttryckte allvarlig oro över hur livet ska kunna upprätthållas i stora stadscentra som Isfahan, som brottas med akut vattenbrist och landsänkningar.

Dariush Golalizadeh, chef för National Center for Air and Climate Change vid Environmental Protection Organization, har presenterat statistik som visar att cirka 800 000 personer från de centrala och södra provinserna har flyttat norrut bara under de senaste två åren på grund av klimatförändringarna. Denna migration, som direkt kan hänföras till klimatförändringarna, innebär potentiella säkerhetsrisker för framtiden.

I Isfahan har ett kritiskt vattenunderskott på 13 miljarder kubikmeter registrerats, vilket visar på den starka obalansen mellan vattenanvändning och tillgänglighet. Även om officiella siffror om migration från Isfahan till andra provinser fortfarande är svårfångade, finns det rapporter från 2016 om invånare som flyttar norrut för att undkomma torkrelaterade problem längs floden Zayandeh Roud.

Klimatförändringens konsekvenser för vattenresurserna är långtgående och omfattar förändringar i nederbördsmönster, vattenströmmar, spridning av dammstormar och utbredd landsänkning. Denna pågående katastrof hotar en av Irans mest historiska städer, och förändringarna sker i en oroväckande snabb takt. Geologiska organisationens data från 2016 visade att 2 300 kvadratkilometer av Isfahan-provinsens slätter var utsatta för landsänkning, vilket ökade till nästan 10 000 kvadratkilometer år 2020. Enbart på Shahid Beheshti Airport i Isfahan uppmättes sjunkhastigheten till 8 till 12 centimeter per år.

Rapporter har dykt upp som beskriver de negativa återverkningarna av sättningar på bostadsenklaver och historiska landmärken i Isfahan-provinsen, vilket signalerar en överhängande kris och potentialen för en ny våg av migration.

Mansour Shishehforoush, generaldirektör för Isfahan Governorate Crisis Management, understryker hur klimatförändringsorsakad vattenbrist och dammaktivering har lett till marksättningar på mellan 4 och 18 centimeter i Isfahan, med 53 dagar under första halvåret som ansågs otjänliga för boende på grund av fint damm.

Vattenförvaltningsexperter tillskriver omfattande torka, varav många är antropogena, till betydande migrationer från centrala till norra provinser, lockade av mer gynnsamma vattenförhållanden. De varnar för att om de rådande trenderna fortsätter kommer stora delar av Iran att bli obeboeliga, och nämner ineffektiv vattenförvaltningspolitik, initiativ för vattenöverföring mellan bassänger och förvärrade klimatförändringar som bakomliggande orsaker till migrationen. Dessa experter förutspår att den interna migrationen kommer att intensifieras under de kommande åren när Irans vattenresurser börjar ta slut.