I ett avgörande beslut har Högsta domstolen avvisat Hamid Noury den f.d. iranske fängelsechefens överklagandet. Han dömdes för sin inblandning i 1988 års massaker på politiska fångar i Iran. HD:s beslut fastställer Nourys livstidsdom, som ursprungligen meddelades av en svensk tingsrätt i juli 2022.

Noury är dömd för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt och mord under de skakande händelserna sommaren 1988, då mer än 30 000 politiska fångar, främst anslutna till Folkets Mojahedin of Iran (PMOI), avrättades efter att regimen accepterat en vapenvila med Irak.

Noury greps på en flygplats i Stockholm i november 2019 och ställdes inför rätta enligt Sveriges princip om universell jurisdiktion, som ger landet rätt att åtala personer för allvarliga brott oavsett var de har begåtts. Trots att Noury ihärdigt nekade till anklagelserna och avfärdade dem som påhittade fastställde hovrätten den ursprungliga domen i december 2023.

Detta banbrytande fall får vidare konsekvenser eftersom det belyser de långvariga anklagelserna mot högre iranska tjänstemän, inklusive den nuvarande presidenten Ebrahim Raisi, för deras påstådda inblandning i ”dödskommittéerna” som var ansvariga för att iscensätta 1988 års dödsdomar.

Sveriges högsta domstols vägran att ta upp Nourys överklagan understryker landets orubbliga åtagande att bekämpa straffrihet för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna och upprätthålla principerna om internationell lag och rättvisa. Trots prästerskapets samlade ansträngningar att bestrida domen genom Nourys juridiska ombud, har Sveriges högsta domstol otvetydigt bekräftat rättvisans företräde och sänt ett bestämt budskap mot straffrihet för brott mot mänskligheten.

Mot bakgrund av dessa rättsliga förfaranden, som belyser den iranska regimens flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna, särskilt dess gisslantagningspraxis, kan Teheran ompröva sin tvångstaktik gentemot Sverige. Den ökända fångutväxlingen mellan Belgien och Iran i fallet Assadollah Assadi är en stark påminnelse om Teherans vilja att utnyttja diplomatiska kanaler för sina baktankar. Olivier Vandecastele, som suttit fängslad i Iran i över ett år, är ett typexempel på Teherans instrumentalisering av individer för politiska syften, vilket blev tydligt när en terrorist som var inblandad i ett attentat mot oskyldiga civila och västerländska dignitärer i 2018 släpptes fri.

Den pågående konflikten i Mellanöstern är en stark påminnelse om det internationella samfundets misslyckande med att hålla Teheran ansvarigt för sin roll i att finansiera, beväpna och utbilda militanta grupper via ombud. Detta misslyckande har gjort det möjligt för regimen att inte bara destabilisera regionen utan också utgöra ett hot mot den globala säkerheten. Att bevilja straffrihet för massmördare och statsstödda terrorister kommer bara att stärka den iranska regimen och göra det möjligt för den att fortsätta sin farliga taktik under sken av strategiskt inflytande och så kallad ”fältdiplomati”.