I den iranska religiösa diktaturens labyrint, där viktiga beslut ligger i händerna på en icke vald person, framstår val ofta som en teaterföreställning utan substans. Det skenparlamentsval som hölls den 1 mars i Iran hade dock en djupgående betydelse för regimen, det iranska folket och världssamfundet i stort.
Med tanke på att denna valomgång överskuggades av en rad uppror sedan 2017 och utbredda krav på regimskifte, tycktes både regimen och det iranska folket vara oense om resultatet.
I sitt första offentliga framträdande efter valresultatet beskrev Ali Khamenei, regimens högste ledare, valet som ”episkt”, vilket visade hans oförmåga att avhålla sig från att utropa ”seger”.
Khamenei sade: ”I ungefär ett år har fienderna försökt att avskräcka folket från att delta i valet och dämpa deras entusiasm. Men folket, med sin storslagna och episka rörelse den 1 mars, konfronterade fiendernas ansträngningar. Därför var denna rörelse en form av jihad.”
Den 2 mars uttryckte regimens president Ebrahim Raisi också tacksamhet till valorganisatörerna för valets ”hälsa” och ”säkerhet” i ett meddelande som spreds via statskontrollerade medier. Han hyllade det som en ”ärorik tävling”.
Medan Khamenei och hans inre krets strävar efter att antyda en återgång till förhållandena i Iran före 2022, har det iranska folket effektivt avslöjat motsatsen genom sin rungande bojkott. Detta har blivit uppenbart genom uttryck från dem som är väl medvetna om samhällets realiteter.
Seger över nederlag?
Mahmoud Ahmadinejad, regimens förre president som själv röstade i skenvalet den 1 mars, sade: ”Detta är ett nederlag och det finns ingen seger.”
I en video kommenterade Ahmadinejad: ”De ställde folket åt sidan och kommer nu med ursäkter. Ibland känner man sig verkligen ledsen; först för sig själv, sedan för landet. Vad som är ännu mer absurt är när de kallar det en ‘stor seger’!”
Den 7 mars sade Hashmatollah Falahatpisheh, tidigare chef för Majlis säkerhetskommission, till den statliga tidningen Etemad: ”Jag är fast övertygad om att valet den 1 mars inte alls var en seger för ultrakonservativa; snarare innebar det ett nederlag för dem som försökte rensa ut styret. Folket tror att deras röster inte längre påverkar deras öde. Påtryckningsgrupperna skonade den här gången inte ens sina egna mentorer och äldre. Denna situation har inom landet hindrat den nationella sammanhållningen och utanför landet har den skapat ett samförstånd mot Iran, vilket skadar landets nationella intressen. Idag, trots all propaganda, var många iranier inte villiga att välja vägen till valurnorna.”
Legitimitetskris
Den 6 mars skrev den statliga tidningen Ham-Mihan i en artikel med rubriken ”Den politiska representationens kris: Ett hot mot den nationella säkerheten”, skrev den statliga tidningen Ham-Mihan: ”I valdistriktet Shiraz, en stad med flera miljoner invånare, kom den högst rankade kandidaten in i parlamentet med endast 78 000 röster, vilket motsvarar endast 5 procent av stadens befolkning. På samma sätt representerar toppkandidaten i Isfahans valdistrikt i bästa fall 10 procent av väljarna, medan toppkandidaten i Teheran säkrade representation från endast 7 procent av de röstberättigade. Dessa siffror är betydligt lägre för andra kandidater som fick röster i större städer. Detta tyder på en representationskris. I dessa val stod dessutom blanka röster för en betydande del av de totala röstsedlarna.”
Den statliga webbplatsen Khabar Online skrev den 6 mars: ”Oavsett om du gillar det eller inte kan du inte ignorera de blanka rösterna. Det betyder att blanka röster nu räknas som en politisk kraft. Att förneka de blanka rösterna kan inte få dem att försvinna.”
Valfusk avslöjat
Sommayeh Mahmoudi, ledamot av regimens parlament, erkände också valfusk och manipulering av röster. Hon sade: ”Det fanns många individer vars nationella ID-nummer användes för att rösta, och efter att ha besökt valurnan insåg de att deras röster redan hade lagts av andra.”
Hon sade vidare: ”Röstköp har genomförts för mellan 100.000 och 1,5 miljoner tomans, och presentpaket har getts till väljare.”
I en kritisk artikel kritiserade Mohammad Mohajeri, medlem i redaktionen för webbplatsen Khabar Online, Ahmad Vahidi, inrikesminister i Raisis regering, och skrev: ”Minister! Din prestation under de senaste 12 månaderna har lett till vanäran att leda det parlamentsval som haft minst deltagande.”
Abbas Abdi, en tidigare förhörsledare som blev journalist, skrev också: ”Jag accepterar absolut inte att valdeltagandet var 40 procent. Före valet meddelades det att valdeltagandet skulle bli cirka 30 procent. 40 procent är ett skämt. Cirka sex till sju procent är reducerat på grund av dessa blanka röster, som var utan motstycke.”
Med hänvisning till avslöjandet om valfusk sade Abdi sarkastiskt: ”Ett antal av dessa räknade röster är ifrågasatta. Som de som nämndes i frågan om nationella ID-kort. Just nu vet jag själv inte ens om jag röstade eller inte.”
Konsekvenser av ett nederlag
Ahmad Zeydabadi, en statsanknuten analytiker, skrev på sin Telegram-kanal: ”Kanske kommer en dag då individer med 20 röster från familjemedlemmar blir representanter för Teheran.”
Den 23 februari, i en intervju med Didar News, varnade Zeydabadi: ”Om situationen inte förändras är det i grunden en mycket, mycket farlig sluttning mot kollaps som jag tror att alla som arbetar inom olika områden har slagit larm om under lång tid.”
Ham-Mihan varnade också: ”Tidigare kunde parlamentsledamöter representera 10-20 procent av befolkningen, men nu kommer de bara att representera 5-10 procent. Förhållanden där det finns en kris för politisk representation tillsammans med ineffektivitet kommer att vara benägna att drabbas av mer betydande politiska, sociala och säkerhetsmässiga kriser, vilket utgör ett hot mot den nationella säkerheten.”
Det faktum att de iranska statstjänstemännen inte kan enas om sina budskap om skenvalet är inte förvånande. Denna fejd, som började omedelbart efter den tidigare högsta ledaren Ruhollah Khomeinis död 1989, har nu nått mycket allvarligare ändar.
I grund och botten handlar konflikten inte om själva styrelseskicket utan snarare om hur det ska upprätthållas. Med tanke på den ständiga oenigheten mellan de styrande fraktionerna faller det på folket och motståndsrörelsen i Iran att komma med en lösning.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 