Två veckor efter det falska parlamentsvalet i Iran bevittnar vi en upptrappning av konflikterna inom regimen, både bland förlorarna och vinnarna av denna charad, liksom bland kandidaterna till Majlis (parlamentet). De anklagar varandra för bedrägeri, för att ha fyllt valurnorna med falska röster, för att ha köpt och sålt röster och för mutor. Dessa dispyter har blivit så intensiva att när regimens högste ledare Ali Khamenei talade för första gången efter valet varnade han för följderna av ”argument och fientligheter”.

Ironiskt nog för regimen har resultatet av att ”rensa” kandidaterna resulterat i bitterhet och lämnat en obehaglig smak i munnen på regimens ledare. Detta trots att bedrägeri alltid har varit ett instrument och modus operandi för regimen i dess politik.

Khamenei har faktiskt alltid uppnått sina önskade resultat genom bedrägeri. Men den här gången verkar det som om situationen är annorlunda. Å ena sidan medger regimens ledare att de är bittra över valfusket. Å andra sidan har rösterna från desillusionerade insiders blivit högre, och bedrägeriskandalerna avslöjas mer och mer för varje dag som går.

Den 8 mars citerade Chand Saniehs telegramkanal journalisten Ahmad Zeidadabi som sade: ”Det kan komma en dag då individer med 20 röster från sina familjemedlemmar blir representanter för Teheran.” Han citerade också regimanalytikern Abbas Abdi som sade: ”Deltagarfrekvensen är 30% och siffran 40% [deklarerad av regimens valhögkvarter] är ett skämt.”

Han påpekade att av dessa röster är cirka 6-7 procent ogiltiga röster, som bör dras av från den siffran. En del av dessa röster är också de som ges med nationella identitetskort. Med en sarkastisk ton tillade han: ”Just nu vet jag själv inte om jag har röstat eller inte.”

Den 9 mars skrev den statliga tidningen Setareh Sobh, angående de olika bedrägerimetoder som använts i de senaste skenvalen: ”Att erhålla röster med nationella identitetskort, körkort och pass har inte förekommit i något tidigare val. Eftersom individers nationella identitetskort innehas av regimens institutioner, skolor etc., finns det en möjlighet till missbruk, och det har förekommit fall av sådant missbruk. Frågan är varför det är tillåtet att samla in röster med alternativa identitetshandlingar när individerna har sina nationella ID-kort? Allmänheten är inte övertygad och har tvivel om detta.”

Det är intressant att notera att användningen av den nationella identifieringskoden för röstning medvetet har använts av regimen som en viktig bedrägerimetod från början. Bevis för detta påstående är ett brev från VD:n för ett mobilkommunikationsföretag (som verkar under varumärket Hamrah Aval), som avslöjades av GhiamSarnegouni, en dissidentgrupp som tog över Majlis servrar och släppte en mängd konfidentiella interna meddelanden från regimen.

Den 17 januari skickade bolagets VD ett konfidentiellt PM till inrikesminister Ahmad Vahidi och en kopia till Majlis talman Mohammad Bagher Ghalibaf. I brevet står följande att läsa: ”Om vi istället för att stämpla identitetskortet enbart förlitar oss på identitetsverifiering online, kan en väljare med sitt nationella kort besöka flera valurnor och avge flera röster. Väljaren kan sedan publicera videon online och ifrågasätta integriteten och korrektheten i hela valprocessen.

”Därför ber jag vänligen att, förutom att implementera metoden för identitetsverifiering online, metoden för identitetsverifiering offline och stämpling av id-kort används i alla vallokaler. I annat fall är det uppenbart att denna operatör inte kan ta något ansvar för de potentiella konsekvenserna av denna fråga.”

Förutom skandalen med valfusk, som har orsakat oro i den ännu inte bildade Majlis, har väktarrådets och mullornas regims legitimitet också ifrågasatts av regimanknutna präster. En av de framstående prästerna, Mohammad Soroush Mahallati, påpekar i sitt Telegram-inlägg att enligt regimens konstitution är den högste ledarens legitimitet beroende av att han får röster från en majoritet av folket. Han skrev: ”Det finns bara ett val som har en direkt koppling till systemets legitimitet, och ett minskat antal röster i det valet stör pelarna i systemets legitimitet, och det valet är valet till expertförsamlingen… En högsta ledare som väljs av en majoritet på 40 procent av experterna kan inte ta på sig ledarpositionen, ta ansvar för landets angelägenheter och ledarskapsansvar.”

Dessa ”om” och ”men” tyder på att regimen har stött på stora stötesten även när det gäller att konstruera expertförsamlingen, som antas vara ansvarig för att utse en efterträdare till Khamenei. Men den viktiga frågan är varför, trots dessa massiva bedrägerier och trots att valdeltagandet manipulerades från 8,2 procent till 40 procent, vilket innebär att det har femdubblats, bedrägeriet denna gång inte bara har varit ineffektivt utan också har blivit en stötesten för regimen.

Den 1 mars beskrev Maryam Rajavi, NCRI presidenten, den utbredda bojkotten av valet som en folkomröstning för att störta regimen och skrev: ”Utan tvekan kommer Khamenei och regimen i sin helhet att komma ur denna teater, mycket svagare och mer bräckliga än någonsin, vilket kommer att påskynda deras störtande. Det iranska folkets avgörande ”nej” är ett tecken på spirande uppror, vars ekon redan har gett genklang i hela landet och förebådar prästerskapets nära förestående fall.”