När Iran nu inleder det persiska året 1403 (20 mars 2024 – 20 mars 2025) är det fortfarande uppenbart att frågor om mänskliga rättigheter har varit en av de allvarligaste utmaningarna för mullornas regim. Om vi ser tillbaka på våren 1402 verkade regimens högste ledare Ali Khamenei och revolutionsgardet tillfälligt ha slagit ned det landsomfattande upproret genom ett blodigt förtryck. Fängelserna svämmade över av fångar och domstolarna var överhopade med en uppsjö av mål. Revolutionsgardets och Basij-styrkornas led tunnades ut, antingen deserterade de eller var på väg att göra det. Denna period skadade avsevärt den högste ledarens rykte, även bland hans egna anhängare.

Som svar på denna kris utformade regimens tankesmedjor och säkerhetsapparat en omfattande förtryckarstrategi för år 1402. De viktigaste delarna i denna strategi var en kraftig ökning av antalet avrättningar, omfattande häktningar och nya åtal mot tidigare politiska fångar eller aktivister, omfattande förtryck av studenter och universitet, initiativ som syftade till att förtrycka kvinnor, utarmning av olika samhällsklasser som ett sätt att utöva förtryck och anstiftan av regionala konflikter som en flykt från inhemska kriser. Dessa åtgärder, även om de varierade, var en del av en gradvis strategi som Khamenei använde för att kontrollera samhället. I slutet av 1402 framstod dock regimen som svagare och mer bräcklig, och utsikterna till dess fall blev alltmer uppenbara.

Den dystra statistiken över kränkningar av de mänskliga rättigheterna

År 1402 bevittnade Iran ett ohämmat förtryck. Minst 810 fångar avrättades enligt publicerad information, även om de faktiska siffrorna sannolikt är högre. Bland dessa var 754 män, 21 kvinnor, åtta ungdomsbrottslingar och 20 politiska fångar, inklusive offentliga avrättningar. Framför allt var ett betydande antal av de avrättade fångarna balucher och kurder, vilket belyser regimens omfattande förtryck av Irans etniska minoriteter.

Dessutom frihetsberövades minst 175 088 personer, varav politiska arresteringar, godtyckliga frihetsberövanden och sociala arresteringar utgjorde merparten. En annan aspekt av regimens brutalitet var de utomrättsliga avrättningarna av 280 medborgare, inklusive bränsletransportörer, bärare och de som dog under tortyr i häktet.

Det internationella ansiktet på regimens förtryck

De ständiga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna har ytterligare skadat regimens image internationellt. Rapporter från bland andra Javaid Rehman, FN:s särskilde rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran, och FN:s undersökningsgrupp för Iran har belyst de allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Iran, inklusive tortyr, övergrepp i fängelser, kränkningar av minoriteters rättigheter och förtryck av kvinnor. Dessa rapporter understryker regimens utbredda användning av avrättningar, godtyckliga frihetsberövanden och tortyr som medel för att undertrycka legitima offentliga demonstrationer och krav på ansvarsutkrävande.

Två viktiga faktorer har hindrat regimen från att dölja sina brott trots sina ansträngningar och den koloniala eftergiftspolitiken. Den första är förekomsten av ett landsomfattande motstånd och ett demokratiskt alternativ som har varit aktivt i att avslöja regimens handlingar på den internationella arenan. Den andra faktorn är medborgarnas roll och användningen av massmedier och sociala nätverk, som har bidragit till att avslöja regimens grymheter.

Trots ökat förtryck, avrättningar och tortyr har regimen bara ökat allmänhetens ilska och missnöje. Regimens illegitimitet framhävdes ytterligare i skenparlamentsvalet, som bojkottades massivt, och det nationella firandet av Chaharshanbe Suri, som förvandlades till en protest mot regimens ledare.

År 1402 genomförde det iranska samhället totalt 3 363 protester, i genomsnitt nio protester per dag. Detta återspeglar ett samhälle som sjuder av ilska och är ivrigt att befria sig från en blodtörstig diktaturs grepp. Det ihållande trotset och proteströrelserna över hela landet understryker det oundvikliga i regimens fall, drivet av ett samhälle som längtar efter frihet och rättvisa.