I en period som kännetecknas av eskalerande spänningar och geopolitiska manövrar befinner sig Iran vid ett vägskäl, med en växande folklig motståndsrörelse på hemmaplan och återverkningarna av bakslag i regionen. Den senaste attacken mot den iranska regimens konsulat i Syrien har inte bara intensifierat granskningen av Teherans strategiska val utan också avslöjat den djupa klyftan inom den iranska regimen.

Sedan de folkliga upproren 2017 och 2019, och i synnerhet 2022, har regimens högste ledare Ali Khamenei känt sig belägrad av det iranska folkets växande missnöje och en motståndsrörelse som vinner mark och blir allt mer organiserad.

I ett försök att avleda uppmärksamheten från regimens interna konflikter har Khamenei historiskt sett använt sig av krigshets i regionen och över hela världen, en taktik han lärde sig av sin föregångare Ruhollah Khomeini.

Regimens interventioner i regionen och dess underblåsande av konflikten i Gaza syftar till att ge en paus från Irans landsomfattande uppror 2022, från vilket regimen ännu inte har återhämtat sig helt. Denna strategi har dock ökat det iranska folkets förståelse för regimens manipulativa ställningstaganden och dess missbruk av den palestinska frågan och det palestinska folkets lidande för sina egna onda syften.

Palestinska myndigheter har också lyft fram den iranska regimens utnyttjande av den palestinska kampen och betonat Teherans manipulation av regionala konflikter för sina politiska vinningars skull.

Den senaste attacken mot det iranska konsulatet i Syrien, som resulterade i att flera höga befälhavare och officerare inom IRGC Quds styrka dödades, visade inte bara på regimens svaga ställning utan utlöste också en kris inom regimen och avslöjade regimens interna splittring.

Den 1 april sade Mohammad Taqi Aqayan, analytiker för regimens strategiska frågor vid det iranska TV-nätverket Ofogh. ”Ikväll tror jag att många av vårt folk ännu inte har insett djupet av denna tragedi” och upprepade regimens löften om ”hård hämnd” för sina terroristmedlemmars död.

Regimens misslyckande med att svara på utländska attacker ledde till en ökning av konflikterna inom regimen. Aqayan sa: ”Hur länge kan vi fortsätta att vara eftergivna?” När han efterlyste ett direkt svar och betonade att den nuvarande strategin minskar regimens regionala inflytande och avskräckande förmåga. ”Nu är det bästa sättet att agera att svara direkt till den sionistiska regimen i de ockuperade palestinska territorierna…” sade han.

Om regimen inte har agerat hittills är det inte ett tecken på ovilja, utan snarare på oförmåga. Regimen har förlitat sig på västvärldens eftergiftspolitik för att kunna hota och utföra terroristattacker utan att drabbas av återverkningarna. Regimen vet att om den blir inblandad i en utländsk konflikt kommer den att förlora greppet om sitt huvudsakliga slagfält, som är gatorna i Iran, där den kämpar mot miljontals människor som vill ha en regimförändring. I det nuvarande explosiva läget i det iranska samhället kommer det bara att krävas en gnista för att tända nästa regimkritiska uppror. Som folket sjunger i sina protester: ”Vår fiende finns här”, ett bevis på att de inte låter sig luras av regimens försök att skapa illusoriska fiender utanför landets gränser.

Trots dessa utmaningar befinner sig Khamenei i en återvändsgränd, medveten om farorna med att engagera sig i en öppen konflikt utomlands. Hans försök att använda externa konflikter som täckmantel för interna problem har slagit tillbaka och avslöjat regimens svagheter och ineffektiviteten i dess långvariga strategier.

I kölvattnet av attacken har den interna splittringen inom prästerskaps regim blivit mer uppenbar. Khameneis ovilja att slå tillbaka tyder på ett djupare erkännande av dess prekära situation, både på hemmaplan och internationellt. Denna händelse understryker inte bara regimens bräcklighet utan väcker också frågor om dess framtida strategiska inriktning och dess förmåga att hantera det komplexa samspelet mellan internt folkligt motstånd och yttre påtryckningar.

Den situation som nu utspelar sig i Iran visar på en regim vid ett vägskäl, som står inför ett avgörande val mellan upptrappning och återhållsamhet. Oavsett vilket val Khamenei gör är en sak säker: folket och deras motståndsrörelse kommer att vara redo att ta nästa steg mot att befria sitt land från mullornas onda regim.