På eftermiddagen den 25 april fick en kort video stor spridning bland människor på sociala nätverk. Scenen som utspelade sig i huvudstaden Teheran:
Tre stora banderoller, flera meter stora, som visade mycket förbjudna bilder och en farlig och livlig slogan, hängdes över bron, framför ögonen på Teherans befolkning. Två bilder av Maryam Rajavi, NCRI presidenten, visades med följande undertexter: ”Det iranska samhället förtjänar frihet, demokrati och jämställdhet mellan könen” och under den andra bilden: ”Denna regims fall är definitivt, oundvikligt och oåterkalleligt.”
Den tredje banderollen, placerad mellan de två andra, visade på ett framträdande sätt sloganen: ”Kvinna, motstånd, frihet”.
Nästa morgon deltog Ahmad-Reza Radan, chef för de statliga säkerhetsstyrkorna, i en sammankomst som regimens styrkor organiserade i Qom för att stödja den obligatoriska hijabpolitiken.
När Radan talade avslöjade han sin rädsla. Han sa: ”Folk borde veta att de 32 organen var ansvariga för att genomföra hijab- och kyskhetsåtgärder. Om de hade fullgjort sina skyldigheter skulle vi inte ha sett sådana scener på gatorna idag. Nu agerar de inte, och vissa av dem kräver till och med sina rättigheter!”
Radan försökte övertyga publiken om att han inte är ensam i sina ansträngningar. ”Jag svär, chefsdomare [Gholamhossein Mohseni Eje’I” och regimens president Ebrahim Raisi ligger också bakom det, ”medan ingen president gör sådana saker!” Regimens högsta myndigheter ligger också bakom tillslaget under förevändning av hijab. Detta visar att denna repressiva plan är en brådskande nödvändighet för regimens integritet, och de strävar efter att föra fram den på de högsta nivåerna av den styrande regimen i Iran.
För att motivera IRGC:s Basij-styrkor sade Radan: ”Jag försäkrar er att jag kommer att etablera min trovärdighet genom att främja just denna plan och att jag inte kommer att backa från den!”
Senare beklagade Radan regimens misslyckande med sina förtryckarprojekt och sade: ”Våra döttrar har blivit målet för fiendens angrepp, så att de kan bli lydiga soldater och instrument för deras agenda.”
Radan, som en gång i tiden hotade att bryta nacken av regimmotståndare för att skrämma samhället, har nu nått en punkt där han gnäller över ”fiendens attack”. Det väcker frågan om vad som har hänt för att åstadkomma denna förändring i hans retorik och skildring av situationen.
Det verkar som om Radan och andra regimledare, som möter hat från allmänheten och sociala motreaktioner i sin strävan att genomföra den repressiva planen för obligatorisk hijab, tar till sin vanliga metod med våld och förtryck. Men nu konfronteras de med den höjda fanan ”Kvinna, motstånd, frihet” och kraften i upproret.
Detta är bara ett exempel på kraften hos en organiserad motståndsrörelse som, tack vare sina decennier av kamp och djupa rötter i samhället, kan övervinna de hinder som Radan och hans brutala styrkor ställer upp. Dessa aktiviteter leds av de modiga ungdomarna i detta land som har svurit att störta denna regim.
Dessa ungdomar förlöjligar Khameneis repressiva krafter som försöker terrorisera samhället.
De är medlemmar i motståndsenheter som fortsätter sina regimkritiska aktiviteter över hela landet trots regimens alltmer omfattande repressiva åtgärder.
Med sin slogan ”Kvinna, motstånd, frihet” och sina operationer avslöjar motståndsenheterna den svaghet som regimen försöker dölja bakom sin förtryckarapparat.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 