På internet bevittnar vi en livlig och dynamisk scen av politiska, sociala och kulturella aktiviteter av iranier. En betydande del av dessa olika aktiviteter ägnas åt kampen mot mullornas diktatur och belyser regimens brott och korruption.

När vi betraktar många av dessa värdefulla aktiviteter tillsammans kommer vi fram till en samling som sker parallellt men som saknar kännetecken på ett alternativ. Till exempel publiceras många artiklar, tal, intervjuer och podcasts med temat att avslöja och belysa brotten, men de har inte tillsammans karaktären och egenskaperna hos ett alternativ som skulle utgöra en verklig utmaning för regimen.

Historien om uppror och revolutioner har visat att ett alternativ bär med sig tydliga tecken och farhågor från den dominerande diktatorn.

Ett alternativ står alltid i centrum för frågan, mardrömmen, och dess aktiviteter utgör utmaningar för diktatorn på hemmaplan och över hela världen.

Ett alternativ prioriterar alltid sin verksamhet till förmån för kampen för att störta diktatorn.

Ett alternativ engagerar sig aldrig i att underblåsa motsättningarna inom oppositionsfronten.

Ett alternativ betraktar alltid organiseringen av den front som söker störta diktatorn som ett nödvändigt villkor för att förneka den styrande diktatorn och förbinder sig till det.

Dessa kännetecken, i politiska och diplomatiska aktiviteter och vid fastställandet av förhållandet till oppositionsfronten, framhäver både alternativets tecken i regimens ögon och lockar intern och internationell trovärdighet till allvaret i deras kamp för större omvandling.

Trots ihållande arbetsprotester med politiska undertoner, och trots iraniernas olika politiska, sociala och kulturella aktiviteter i och utanför landet, måste vi se till huvudstriden mot diktatorn, med kriterierna och normerna för att erkänna alternativet; en strid i centrum av den politiska arenan i Iran; en strid som avgör de två fronternas öde.

Baserat på de egenskaper som beskrivs och som anspelar på det nuvarande politiska landskapet i Iran ur både inhemska och internationella perspektiv, kan vi se att den ihållande striden i kärnan och centrum av den iranska politiska arenan, med den avgörande balansen mellan politiska krafter, är den omfattande kampen mellan Folkets Mojahedin organisationen (PMOI) och den styrande prästerliga regimen.

Baserat på utvecklingen under de senaste ett och ett halvt åren efter upproret 2022 har några viktiga realiteter blivit tydliga:

1. Genom att gå igenom fyra stora uppror har det blivit uppenbart att varken krav, förhandlingar, reformer, engagemang eller protester är den ultimata lösningen för att förneka mullornas regim i dess helhet.
2. Det har blivit tydligt att förkastandet av denna regim, en omfattande brytning med den och beslutsamhet i kampen är de enda effektiva och nationella medlen för att störta regimen.
3. Det har blivit uppenbart att motståndsrörelsens organisation och sammanhållning är en oumbärlig nödvändighet för att främja de två ovanstående centrala punkterna.

De tre pelarna ovan är de avgörande kännetecknen för alternativet till prästerskapets system. Verkligheten är att för närvarande, på den politiska arenan i Iran, är Iranska nationella motståndsrådet (NCRI), med PMOI i centrum, det konkreta och påtagliga förkroppsligandet och bäraren av dessa tre principer.

Regimen riktade all sin makt mot PMOI efter att dess tre principer förverkligats i upproret 2022, eftersom PMOI utgör en stark kraft som kan fungera som centrum för kampen för att störta regimen. PMOI anses vara en uthållig och organiserad kraft med internationell trovärdighet som ett alternativ.

Detta är en saklig, kritisk och öppen politisk bedömning, fri från varje form av propaganda eller specifik ideologisk inriktning. Alla seriösa observatörer av det iranska politiska landskapet, även om de är motståndare till PMOI, kan se det faktum att Irans regim inte fruktar någon annan opposition än PMOI och ser dem som det enda hotet mot sin egen existens.

Den månadslånga mobiliseringen av mullahregimens hela politiska, juridiska och propagandistiska apparat mot PMOI är ett tecken på en ödesdiger kamp i centrum av Irans politiska arena mellan mullahdiktaturen å ena sidan och NCRI och PMOI å den andra.

I nästan 30 år har prästerskapets propagandaapparat mörkat PMOI i media och samtidigt bedrivit häpnadsväckande demoniserings- och förtalskampanjer mot dem. Flera persiskspråkiga medier utanför Iran har också genomfört denna bojkott och förtal parallellt med regimens insatser mot PMOI, och de fortsätter att göra det än idag.

Vad är det nu som har hänt som gör att varken den 30-åriga mediala blackouten eller den häpnadsväckande mängden förtal mot PMOI har burit frukt? Talesmannen för regimens rättsväsende tvingades nyligen erkänna att Irans unga generation ”inte ska låta sig luras av PMOI”. Utan tvekan har regimen och dess inhemska och utländska allierade insett att den lösning som PMOI föreslår för att rädda Iran från ärftliga diktaturer, liksom genomslaget för denna lösning bland ungdomar och de som vill störta regimen, har blivit den centrala frågan på Irans politiska arena. En fråga som regimen pekar på mer än någonsin.

Varje iranier som bryr sig om sitt lands öde bör alltid, utan några som helst fördomar, förutfattade meningar eller böjelser, studera och känna igen egenskaperna hos de krafter som finns på den iranska politiska scenen. För närvarande tyder egenskaperna hos centrumet på den iranska politiska arenan på en ödesdiger kamp mellan PMOI och hela den styrande regimen. Den framtida utvecklingen, mätt genom förekomsten och erkännandet av ett alternativ, kommer att ytterligare belysa denna verklighet.