I takt med att Irans tidiga presidentval närmar sig avslöjar lokala källor och medierapporter regimens desperata försök att få upp valdeltagandet i en tid av utbredd besvikelse och ilska bland allmänheten. Valet står inför en kris efter flera år av brutalt nedslag mot legitima krav på förändring och en stark opinion för att bojkotta valet.

I efterdyningarna av dussintals uppror har iranierna i allt högre grad betraktat regimen som illegitim. Det brutala förtrycket av protesterna, som resulterade i tusentals döda och skadade, massarresteringar, okontrollerade avrättningar, ekonomiska kriser och systemiskt kvinnoförtryck, har drivit allmänhetens hopp om förändring till en rekordlåg nivå. I ett överraskande drag har regimen anlitat vissa baluchiska och kurdiska personligheter för att delta i valpropagandan, i syfte att locka väljare med tomma löften.

Trots att de vet att ingen väsentlig förändring kommer att ske försöker dessa individer – som kallas opportunistiska regimlojalister – att lura allmänheten ännu en gång. Deras ansträngningar understryker regimens beroende av manipulation och tvång för att upprätthålla en fasad av den demokratiska processen. Verkligheten är dock att presidentskapet under den högste ledaren Ali Khamenei förblir ett rent verkställande verktyg utan någon verklig makt att genomföra grundläggande reformer.

Anwar Bijarzehi, en regimlojalist från Chabahar och en lågrankad medlem av regimens säkerhetsapparat i Baluchestan, har blivit talesman för presidentkandidaten Mohammad Bagher Ghalibafs kampanj i Teheran. Samtidigt har Jalal Jalalizadeh, en så kallad reformist och tidigare representant från Sanandaj, dykt upp i Zahedan och använt sig av den allmänna beundran för martyren Khodanour Lojei för att uppmuntra till deltagande i valet. Detta står i skarp kontrast till de brutala morden på samma plats, för vilka inga förövare har ställts inför rätta.

I Sistan och Baluchestan har flera marginaliserade regimtrogna personer som ställts åt sidan av den nuvarande administrationen nu åter börjat framträda. Bland dem finns Moeinuddin Saeedi, som diskvalificerades av Väktarrådet inför det skenbara parlamentsvalet i februari och som nu aktivt främjar valet i de södra delarna av provinsen. En annan person, Baqer Kurd, en tidigare så kallad reformistisk representant från Zahedan, är tillsammans med dr Sara Khoshkhooy engagerade i valaktiviteter trots att de inte har något betydande politiskt inflytande. Deras stöd för en kandidat som Masoud Pezeshkian – som aldrig har tagit upp de etniska och religiösa minoriteternas krav – belyser regimens ytliga inställning och dess desperata behov av valdeltagande.

Sunnimuslimerna, som historiskt sett varit marginaliserade och förtryckta, har uttryckt en stark avsikt att bojkotta valet. Deltagandet av dessa regimtrogna personer, som av många ses som förrädare, har bara spätt på motsättningarna ytterligare. Efter årtionden av brutna löften och systemiskt utanförskap är baluchi- och sunnibefolkningen nu mer vakna och motståndskraftiga mot sådana politiska utspel.

Medan Anwar Bijarzehi och andra försöker tjäna sina herrar i huvudstaden är känslan bland ett överväldigande antal lokalinvånare trots. Regimens försök att använda valet som ett verktyg för legitimitet ses allmänt som ett svek, särskilt av dem som har lidit mest under dess styre. Detta motstånd ekar över hela Iran, där den allmänna desillusioneringen är som störst.