Under veckorna före den årliga sammankomsten ”Free Iran 2024” har den iranska oppositionskanalen ”Simaye Azadi” sänt nattliga bilder i sitt huvudnyhetssegment. Bilderna visar främst unga män och kvinnor som täcker sina ansikten för att undvika att bli igenkända och till och med döljer sina händer för att förhindra identifiering med fingeravtryck. De håller upp skyltar, visar foton på Maryam Rajavi, den tillträdande presidenten för Iranska nationella motståndsrådet (NCRI), och skriver slagord på väggar, allt till stöd för evenemanget ”Free Iran 2024”.
För den som känner till Iran är den geografiska mångfalden bland dessa deltagare uppenbar genom deras kläder och omgivning, och undertexterna på Simaye Azadi visar att de kommer från städer, byar och förortsområden över hela landet. Den 21 juni rapporterade Simaye Azadi att 20.000 sådana meddelanden hade tagits emot och sände de sista 5.000 med deras nummer visade. Detta är dubbelt så många som vid förra årets ”Free Iran 2023”-möte i Paris, där demonstrationen genomfördes inför hundratals världsledare och tusentals iranska demonstranter på samma gång.
Historiskt sett har den iranska regimen inte visat någon mildhet mot dem som stöder Folketss Mojahedin organisationen (PMOI), en ledande medlemsorganisation i NCRI. Tusentals har arresterats för sådana handlingar under de senaste åren. Därför belyser dessa 20 000 videomeddelanden inte bara styrkan i denna rörelse utan återspeglar också det ökande antalet individer som är villiga att riskera sina liv för ett regimskifte i Iran.
Det är därför regimen till och med har infiltrerat tankesmedjor och den akademiska världen med hjälp av personer med dubbla medborgarskap och personer med familjemedlemmar, egendom eller stora intressen i Iran för att påverka den allmänna opinionen i väst, lagstiftare och till och med ledare, först och främst om huvudfienden.
Ändå kan regimen inte dölja den uppenbara motsägelsen i sina handlingar kontra ord. Trots officiella talesmäns påståenden om PMOI:s bristande stöd har iranierna i 45 år bevittnat hur regimen stämplat denna organisation som sin främsta fiende. Slagordet ”Död åt hycklarna” (syftande på PMOI), tillsammans med ”Död åt Israel” och ”Död åt Amerika”, har aldrig upphört att ropas ut under fredagsböner, officiella sammankomster och statsstödda demonstrationer. Regimen fortsätter att lägga ner tid, pengar och personal på att producera tusentals artiklar, böcker, webbplatser, tal, filmer, serier och konferenser i och utanför Iran för att smutskasta PMOI. Men fortfarande erkänner statliga tjänstemän att de misslyckats med att förmedla den ”korrekta berättelsen” om PMOI och hävdar att ”den nya generationen iranier är förvirrade över förtryckaren och de förtryckta”.
Faktum är att PMOI och dess anhängare omfattar människor i alla åldrar och generationer. Under årtiondenas lopp har denna organisation konsekvent mobiliserat de största folkmassorna till sina sammankomster och demonstrationer.
Trots att regimen riktar in sig på denna organisation mer än någon annan grupp med mord utomlands och avrättningar inom Iran, är antalet politiska fångar i PMOI fortfarande det högsta bland oppositionsgrupperna. NCRI rapporterade att 3 626 PMOI-anhängare försvann under upproret 2022, vilket tyder på ett omfattande förtryck under protesterna. Aktivitetsnivån hos PMOI:s nätverk i Iran, känt som Motståndsenheter, har dock ökat kraftigt sedan dess och antalet videomeddelanden som de skickade ökade från 5 000 under 2022 års sammankomst till 10 000 under 2023 års evenemang.
Efter att i fyra decennier ha blivit vilseledda av Teherans retorik är det kanske dags att lägga regimens ord åt sidan och granska dess handlingar närmare. Om de omfattande konspirations- och förtalskampanjerna mot iranska motståndsrörelsen inte är lätta att rationalisera, finns det 20.000 meddelanden från hela Iran som gör det helt klart var Teherans akilleshäl ligger.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 