Anordnandet av världstoppmötet ”Free Iran World Summit” bara en dag efter den iranska regimens skamliga misslyckande i det falska presidentvalet visade upp Irans två sidor för världen. På ena sidan har vi den religiösa fascismen som har nått vägs ände och som har bojkottats av 88 procent av det iranska folket. På den andra sidan finns det ett lysande motstånd som med sitt magnifika demonstration och toppmöte lyckades med att verkligen visa det iranska folkets vilja. Toppmötet omfattade alla delar av det iranska motståndet, från de heroiska motståndsgrupperna i Iran till den stora demonstrationen av frihetsälskande iranier och motståndsanhängare på Berlins gator till deltagarna i världstoppmötet ”Free Iran World Summit”, från den långa och lysande raden av talare och internationella personligheter till stödmeddelanden från olika håll och tusentals människor som deltog live.

Bilden av det fria Iran

Den 88-procentiga bojkotten av falska valet återspeglar det iranska folkets innerliga önskan om förändring. Kärnan i denna förändring är störtandet av den religiösa fascismen med alla dess fraktioner. Ledstjärnan och vägledaren för verklig förändring i Iran är ett demokratiskt alternativ som förkroppsligas av tiopunktsplanen från Maryam Rajavi, NCRI presidenten. Denna plan har fått stöd av en majoritet av 34 lagstiftande församlingar och över 4 000 folkvalda företrädare från USA, Storbritannien, Kanada, Australien, Latinamerika, Europa, arabvärlden och Afrika, samt av många internationella personligheter och tidigare världsledare. Detta innebär en hög nivå av trovärdighet, erkännande och internationell acceptans och popularitet. Som Alexandra Acosta, USA:s arbetsmarknadsminister (2017-2019), sade, har det iranska motståndet bildat en demokratisk skuggregering utöver att bara vara en opposition.

Därför är både problemet och lösningen tydlig. Folket vill inte ha denna onda regim; vad de vill ha är ett fritt Iran utan tortyr och avrättningar, en demokratisk republik med åtskillnad mellan religion och stat, jämställdhet mellan könen och autonomi för förtryckta nationaliteter.

Vad är hindret?

Det största hindret för förändring i Iran är eftergiftspolitiken gentemot mullornas regim, som har gjort världen mindre säker och som har medfört ett högt pris för Irans folk och regimen.

Samtidigt som denna politik låtsas motsätta sig prästerskapets krigshets och terrorism i Mellanöstern och världen, bygger man motorerna till deras drönare och förser dem med delar. Man trotsar sina egna domstolsbeslut genom att generöst överlämna terroristdiplomater och bödeln från 1988 års massaker till den iranska regimen. Trots att iranska motståndsrörelsen upprepade gånger avslöjat regimens hemliga kärnvapenanläggningar banar man väg för dem att bygga en atombomb genom att bevilja stora eftergifter. Trots IRGC:s ökända roll i att exportera terror och kriser undviker man att svartlista dem under olika förevändningar. I stället gör man allt man kan för att hindra det demokratiska alternativet till denna regim genom att resa olika hinder.

Arkitekterna och förespråkarna för denna politik står på fel sida av historien genom att stödja religiös fascism. Detta var också fallet under den framlidne premiärministern Mohammad Mossadeghs tid. Denna smutsiga politik kommer utan tvekan att dömas av historien.

Den rätta sidan av historien

Även om tillmötesgående regeringar hindrar förändring i Iran för att få oförtjänta fördelar, står många hedervärda individer och samvetsgranna röster från Europa, Amerika, Australien, Kanada, arabiska och islamiska länder på det iranska motståndets sida. Deras stöduttalanden överlämnades till fru Rajavi vid världstoppmötet om ett fritt Iran.

De, liksom Italiens tidigare premiärminister Matteo Renzi, anser att Irans frihet är en ”moralisk plikt”. De anser att det iranska motståndet inte bara kämpar för det iranska folket och inte bara för Mellanöstern utan för hela världen eftersom diktatur är ett hot mot hela världen.

De finner sina kulturella rötter i värderingarna i Maryam Rajavis tiopunktsplan; värderingar som enligt USA:s tidigare särskilda sändebud för Nordirland Mitchell Reiss ”finns inskrivna i USA:s konstitution och i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och som tilltalar människor överallt som värnar om frihet och demokrati”.

De anser, liksom Rumäniens tidigare premiärminister Petre Roman, att ”När diplomatin är en mask som saknar moraliska värden, då finns det feghet och egenintresse bakom masken. Och resultatet blir aldrig bra, varken för folket eller för länderna. Så är fallet just nu i Iran”.

I likhet med den tyske parlamentsledamoten Niels Goekeng erkänner de det iranska folkets önskan om förändring och dess bojkott av regimens skenval. Följaktligen anser de att ”demokratiska länder måste stödja dem. Vi måste få ett slut på handeln med döden. EU måste föra en starkare politik mot regimen, erkänna det iranska folkets rätt att motsätta sig diktaturen och erkänna NCRI som opposition eftersom tiopunktsplanen är en ny grund för ett demokratiskt Iran. Det är det Iran som vi alla ser framför oss och som vi vill skapa tillsammans.”

I likhet med Islands tidigare statsminister Geir Haarde betonar de att ”eftergivenhet inte har fungerat. Inte i detta fall, aldrig någonsin” och ”kampen för frihet och demokrati i Iran är en universell kamp för mänskliga rättigheter och värdighet, för att skydda våra egna rättssystem och demokratiska system, och det är dags för den fria världen att stödja NCRI:s och dess motståndsgruppers legitimitet”.

De ser detta motstånd som Irans sanna röst och anser, liksom ambassadör Robert Joseph, f.d. amerikansk underminister för vapenkontroll och internationell säkerhet, att ”det är alla civiliserade nationers plikt att stödja det iranska folket i dess kamp för frihet … Hela det internationella samfundet måste sluta vara den livlina som upprätthåller det ondskefulla förtrycket av den persiska nationen under alltför lång tid … Alla nationer bör visa politiskt stöd för den demokratiska oppositionen och förespråka ett fritt, demokratiskt, sekulärt och icke-nukleärt Iran, i enlighet med tiopunktsplanen”.