Den 30 juli betonade upprepade gånger den iranska nya presidenten Massoud Pezeshkian, i sin invigningsceremoni vid Majlis (parlamentet), förutom att underteckna löftesdokumentet, genomförandet av regimens högsta ledares program i sitt tal. Liksom sin godkännandeceremoni inledde han sina uttalanden med beröm till regimens grundare Ruhollah Khomeini, tidigare IRGC Quds befälhavare Qassem Soleimani och tidigare regimpresidenten Ebrahim Raisi, och betonade att ”föra den politik som dikterats av Khamenei.” Han bekräftade också upprepade gånger sitt engagemang för regimens konstitution och visionsdokumentet som skapats av Khamenei.

Khamenei, både i godkännandedekretet och i sitt tal, gav honom många instruktioner sammanfattade i ett ord: underdånighet. Och det enligt Raisis modell. Khameneis utnämnda personer varnade också ständigt den nya presidenten att inte överskrida sina gränser. De rådde honom att fokusera på ekonomiska frågor och undvika att skapa problem genom att engagera sig i kulturella frågor som hijab och internetcensur.

I utrikespolitiken följde Pezeshkian också Khameneis ledning och politiken att använda Palestina som en spjutspets för att genomföra regimens politik i regionen, skanderade de önskade slagorden från Högste ledaren och, i Khameneis stil, använde den som ett bålverk för att svara på fördömandena av de mänskliga rättigheterna mot regimen.

Dessa uttalanden fick godkännande av regimens parlamentets talman, Mohammad Bagher Ghalibaf, som också påminde om att parlamentets stöd för Pezeshkians regering var villkorats av att dessa principer följs.

Pezeshkians bugning och förklaringar om underdånighet till den högsta ledaren och alla dikterade linjer och order i regimens konstitution kommer när några av hans anhängare påminner honom om tidigare undergivna presidenters öde.

Den 29 juli hänvisade Jahan-e Sanats nyhetswebbplats till problem och kriser som har nått gränsen till explosion. Artikeln föreslår en grundläggande och livräddande operation för att hantera landets angelägenheter nationellt och internationellt samt ta bort de skapade barriärerna för landets relationer med omvärlden. Det föreslås att presidenten sätter stopp för landets långvariga, kostsamma och omvälvande isolering för att lösa ekonomiska problem.

Artikeln påminner Pezeshkian om att han står inför två vägval. Antingen övervinner han författningens hinder med olika metoder och erfarenheter han fått under sina år som riksdagsledamot, eller så återvänder han till läkaryrket om han inser att han inte kan övervinna de strukturella hindren med tillstånd från regimens ledning och andra beslutsfattande myndigheter.

Författaren till den här artikeln verkar inte ha tagit Pezeshkians ed att underkasta sig de ”strukturella och konstitutionella hinder” på allvar. Dessutom verkar det som att författaren inte känner till att den nya regimpresidenten har upprepade gånger sagt att hans kandidatur i valet handlade om ”att bevara regimens makt”. Med uppriktig tro och praktiskt engagemang för Khamenei godkändes han och blev regimens president. Statens nya hantverkare står inför ett val: att sjunka ännu djupare ner i träsket av underdånighet.