Om vi tittar tillbaka på 2022-upproret från alla vinklar ser vi tecken på ett explosivt samhälle, som en vulkan redo att få utbrott. Dessa tecken kan observeras i upproren i december 2017, november 2019 och till och med i 2009 och andra protester.

En gnista i krutdurken

I september 2022 var det iranska samhället, precis som idag, på väg att omvandlas från ackumulerade påfrestningar till en oväntad ny verklighet. Man kunde ana denna kvalitativa förändring i den upproriska stämningen i städerna, som syntes i folkets röda ögon, och i att deras tålamod var slut.

Bara fyra dagar före Mahsa Aminis tragiska död i moralpolisens förvar skrev ett statligt medieföretag: ”Människor är under press. Människor är pessimistiska. Om de förbannar dig en gång kommer de att förbanna islam tio gånger, och de kommer att förbanna ledarskapet och imamen [regimens grundare Ruhollah Khomeini] tio gånger. Du har gjort folket inte bara pessimistiskt om imamen, revolutionen och regimen, utan rasande. De visar sin ilska i ord och handling. Om du inte tror på det, ge folket en enda dag av frihet och se vad de gör” (Källa: Khabar Fouris webbplats, 12 september 2022).

Den 14 september 2022 rapporterade den statliga tidningen Etemad, enligt Ali Rabiei, en säkerhetsperson och dåvarande talesperson för den tidigare presidenten Hassan Rouhanis regering: ”En slags rastlöshet och en känsla av att leva i en hård, turbulent miljö är märkbar.”

Den religiösa diktaturen gav inte folket någon frihet under en enda dag och ignorerade sådana varningar. Det explosiva, ”rastlösa och turbulenta” iranska samhället väntade bara på en gnista. Det fruktansvärda mordet på den 22-åriga kurdiska kvinnan Mahsa Amini var den gnistan, som föll ner i krutdurken.

Inriktning på ”regimens kärna”

Upproret 2022 tog regimen på sängen, framför allt den högste ledaren Ali Khamenei, som tystnade under en tid. Den 21 september 2022 medgav en programledare på statlig TV att protesterna vanligtvis radikaliserades i mitten, men den här gången började protesterna radikalt.

I samma program fick Mohsen Mahdian, en regimanknuten kulturtjänsteman, panik av den snabba upptrappningen av de landsomfattande protesterna och sa: ”Under de senaste två dagarna har vi sett händelser utan motstycke. Vi har haft en typ av protester som aldrig tidigare skådats under de senaste 40 åren. Oöverträffade på vilket sätt? I den meningen att vi aldrig tidigare har sett sådant våld och kaos från den första timmen. ”

Med ”våld och kaos” menade han det okontrollerbara raseriet hos revolutionära ungdomar som trotsade diktatorns lojala verkställare och obevekligt tog över gatorna, med upprörda iranska kvinnor och flickor i spetsen.

På den tiden skyllde vissa desillusionerade regimtjänstemän på andra och ifrågasatte varför moralpolisen tilläts fortsätta sina tillslag, eftersom de inte hade förutsett detta resultat. De förstod inte – eller ville inte förstå – att upproret handlade om mycket mer än obligatorisk hijab. Folkets uppror riktade sig mot ”regimens kärna”, precis som vid tidigare uppror.

Mahdian tillade: ”Frågan är inte hijaben. Det handlar inte om moralpolisen. Det handlar inte om den avlidna Mahsa Amini. Dessa frågor… handlar bara om en sak – den här regimen, den här staten. Deras slogans är tydliga. Titta på slagorden under de senaste två dagarna; om ni analyserar dem kommer ni att inse att de uttryckligen säger: ”Vårt problem är inte det som har sagts. Det är staten själv.”

Folkets uppslutning mot regimen

Under upproret 2022 ställde sig en betydande del av samhället mot regimen. Den sociala omvälvningen var så stark att den sköljde bort alla de förberedelser som regimen hade gjort för att utnyttja Arbaeen (den 40:e dagen för martyrdöden för Imam Hussein, profeten Muhammeds sonson) pilgrimsfärderna i propagandasyfte.

När nyheten om Mashas bortgång nådde Teheran, och därefter Saqqez och Sanandaj, inleddes upproret inom en dag, samtidigt som studenterna vid Teherans universitet uppmanades att göra motstånd. Den andra dagen överröstade de arga upproren i Sanandaj, Mahabad, Gohardasht och Karaj ljudet av kulorna från regimens säkerhetsstyrkor.

På upprorets tredje dag gick städer som Saqqez, Mahabad, Sanandaj, Oshnaviyeh, Bukan, Marivan, Baneh, Sardasht, Piranshahr, Urmia, Javanrud och Divandarreh ut i strejk. Rösten från Teherans universitet ekade i flera andra universitet, bland annat Amirkabir (polyteknisk högskola), Allameh Tabataba’i, Art University, Tarbiat Modares University, Beheshti University, Teheran University och Isfahan University.

Divandarreh blev verkligen ett slagfält mellan upproriska ungdomar och regimens styrkor. Samma kväll reste sig Teheran med skriken från sina modiga män och kvinnor och inspirerade Gohardasht i Karaj, Mashhad, Ilam, Baneh, Qorveh och Rasht att ansluta sig. Under de följande dagarna spred sig rörelsen till andra städer, och under andra halvåret 2022 gick det inte en enda dag utan att ett uppror ägde rum någonstans i Iran.

Den första episoden

Hamidreza Jalaipour, tidigare befälhavare för Islamiska revolutionsgardet (IRGC) och guvernör i Naqadeh 1983, ansvarig för avrättningen av 59 ungdomar från Mahabad, erkände delar av upprorets omfattning ett år efter protesterna 2022.

Han betecknade de inom regimen som genom propaganda försökte framställa upproret som över som ”naiva” och menade att detta bara var den första episoden.

”Det finns en annan berättelse – att det här bara är början. Detta var den första fasen, den första episoden, och vi är på en revolutionär väg”, sade han (Källa: Didar News, 13 april 2023).

Denna påminnelse är till för att understryka att revolutionen, som har sina rötter i det iranska folkets explosiva missnöje, till slut kommer att störta den förtryckande religiösa regimen.

De tecken och symboler som utlöste 2022-upproret signalerar nu, mer än någonsin, folkets, den revolutionära ungdomens och motståndsrörelsens beredskap för nästa episod av uppror. Varje gnista i denna revolutionära situation kan utlösa en massiv social explosion.