På onsdagen den 2 oktober uppvisade medlemmar i det iranska parlamentet återigen protester, där de med slagord och upplyfta nävar hyllade den islamiska revolutionsgardet (IRGC) för en nyligen utförd missilattack. Detta påminde om sessionen den 29 september efter mordet på Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah, men stämningen var annorlunda. Under den sessionen framkom frustration och protester mot avsaknaden av åtgärder efter mordet på Hamas-ledaren Ismail Haniyeh. Protesterna den 2 oktober kännetecknades emellertid av glädje över missilattacken och en känsla av sammanhållning.

Under en parlamentssession blev det tydligt att det, trots en yttre sken av enighet, fanns en djup intern konflikt. Parlamentsledamoten Ali Ashgar Nakhaei-Rad riktade skarp kritik mot regeringspresident Massoud Pezeshkian för hans kommentarer i New York, och sade: ”Presidenten talar i FN om vår vilja att avstå från vapen, samtidigt som han erkänner sin egen politiska okunnighet, och han deltar i improviserade intervjuer och tal. Hans tanklösa och oortodoxa uttalanden, som tyder på svaghet, skadar det iranska folkets hjärtan. Han håller fast vid den misslyckade appellationsdiplomatin som pågått i åtta år, och som den högsta ledaren har sagt, bör regeringen som bedrev denna politik lära sig en läxa för framtiden. Han eftersträvar möten med västerländska tjänstemän och tolererar förolämpningar från vissa västerländska politiker av lägre rang. Dessutom, som svar på en journalists fråga om beredskap att förhandla med Iran, gav han inte ett klart och entydigt ‘Nej!’, utan tvekade, vilket gav intryck av en brödraskap med Amerika.”

Under tiden rapporterade den regeringsdrivna tidningen Shargh den 3 oktober om en video som visar ett ”vänligt” telefonsamtal mellan IRGC:s befälhavare Hossein Salami och Pezeshkian efter ett missilanfall. Artikeln framställde samtalet som ”ett motgift mot det giftiga innehåll som spridits under den senaste veckan”, vilket syftade till att skapa en stor klyfta mellan regeringen och IRGC. Dock avslöjade artikeln motsägelser och splittringar mellan parlamentsledamöter och IRGC, med påståenden om att ”försvararna av fältbefälhavarna inte höll sig tillbaka från att håna och kritisera dessa befälhavare, till den grad att de påstod att ‘militära befälhavare inte lyssnar’.” Vidare nämnde artikeln att en parlamentsledamot nära Saeed Jalili skrev: ”Vem, genom att trotsa ledarens order och stoppa operationen för att hämnas martyren Haniyeh, orsakade mordet på Sayyid Hassan Nasrallah?”

Den 29 september svarade den regeringsdrivna nyhetsbyrån Entekhab på denna fråga och skrev: ”Presidentens son svarade Amir Hossein Sabeti, en nära rådgivare till Saeed Jalili, som hade hävdat att presidenten förhindrade Irans svar på mordet på martyren Haniyeh. . Sabeti hade twittrat, ”Även om jag uppskattar Mr [Ali] Motaharis goda hållning, ber jag Mr Motahari att specifikt ange vem som blev lurad av Amerika och, genom att trotsa ledarens order och stoppa operationen för att hämnas Martyr Haniyeh, orsakade mordet på Sayyid Hassan Nasrallah? Varför ska 80 miljoner iranier och motståndsfronten betala för ett fåtals naivitet?’”

Motahari skrev på X: ”Irans tvekan att svara på mordet på Haniyeh i Teheran, medan världen väntade på Irans svar, uppmuntrade den sionistiska regimen att mörda Hassan Nasrallah också. Vi blev lurade av Amerika, som fortsatte att skicka meddelanden som sa: ‘Slå inte, vi kommer att upprätta en vapenvila nästa vecka.’

Sålunda, i den dödliga träsk som nu uppslukar krigshetsarna, fortsätter fejderna inom regimen att rasa efter missilanfallet.

Noterbart; under parlamentssessionen den 2 oktober tog Nakhaei-Rad återigen upp frågan om utnämningen av den tidigare utrikesministern Javad Zarif till vicepresident för strategiska frågor, och betecknade den som ”förbjuden och ogiltig” enligt regimens lagar. Han påpekade även för Pezeshkian att enligt en stadga inom regimen ska ”den som begår brottet eller brottslingarna straffas i enlighet med islamisk strafflag.”