År 1993 publicerade Mohammad Mohaddessin, NCRI:s utrikestalesman, boken Islamic Fundamentalism: The New Global Threat. Trots denna tidiga varning avfärdade västvärlden och Irans grannländer faran, eftersom de var fokuserade på kortsiktiga ekonomiska och politiska intressen. De ignorerade upprepade varningar från NCRI om Teherans kärnkraftsambitioner, missilprogram och terrorism. Istället för att hantera säkerhetshotet valde de affärsavtal med Teheran och blundade för hoten.
Politiken att blidka de styrande prästerna har bara gjort det möjligt för regimen att expandera sin terrorism globalt, och tillhandahålla organiserade brottsliga nätverk över kontinenter med statligt stöd. Under de senaste månaderna har många underrättelserapporter och media bekräftat Irans omfattande outsourcing av terroroperationer, verkställande av dussintals mordplaner riktade mot medborgare, intellektuella och utländska tjänstemän.
Den 14 december 2003 varnade Maryam Rajavi, NCRI presidenten för att den iranska regimens fundamentalistiska och terroristiska ideologi utgjorde ett mycket större hot än dess kärnkraftsprogram. Men även detta larm försvann. Regimens ideologiska infiltration över Mellanöstern spreds genom dess nätverk av proxystyrkor, möttes med likgiltighet av både regionala och västerländska makter. Denna försumlighet kulminerade i händelserna den 7 oktober 2023, som kastade hela regionen in i ett katastrofalt krig. Nu är tiotusentals oskyldiga civila döda, och miljontals har fördrivits, med krusningseffekterna av denna konflikt som ekar genom globala ekonomiska, sociala och politiska system.
Världen vaknade kort till det hot som Irans kärnvapenambitioner utgör när NCRI avslöjade Teherans hemliga vapenprogram i augusti 2002. Men snarare än att inta en beslutsam hållning fortsatte världssamfundet med sin eftergiftspolitik, vilket lät regimen komma närmare uppnå kärnkraftskapacitet. Ändå, även nu, hävdar vissa västerländska analytiker att deskalerande spänningar genom diplomati fortfarande är det bästa tillvägagångssättet för att förhindra ett kärnvapen Iran.
Teheran har mästerligt utnyttjat denna svaga politik och förvandlat internationell självgodhet till en möjlighet. Amerikanska underrättelsetjänster avslöjade hur Irans ombud, som Hizbollah, blev nyckelaktörer i narkotikahandel, vapensmuggling och storskalig penningtvätt, samtidigt som de hjälpte Teheran att klara internationella sanktioner. Ändå ledde denna kunskap till lite mer än retoriskt fördömande. Särskilt Obama-administrationen valde att stoppa undersökningar av dessa aktiviteter för att bana väg för kärnkraftsavtalet med Iran. I dag har spridningen av illegala vapen och den globala narkotikahandeln, särskilt fentanyl, blivit akuta internationella kriser, särskilt i USA, där man bara pekar på latinamerikanska drogkarteller.
Den hårda verkligheten är att den enda lösningen på dessa sammanflätade kriser är ett regimskifte i Iran. När världsledare har visat ens en antydan till beslutsamhet mot mullorna, beror det på att de inser att regimen saknar något verkligt socialt stöd. Men deras misstolkning av utbredda uppror och protester har lett dem till att stödja felaktiga eller missriktade alternativ. Till exempel har vissa väststödda persiskspråkiga medier ibland främjat falska oppositionsfigurer och åsidosatt de verkliga motståndsrösterna inom Iran. Dessa medieplattformar har gått så långt som att censurera det genuina gräsrotsmotståndet, vilket effektivt har hjälpt regimen att fortsätta sitt förtryck inrikes och sina destabiliserande handlingar utomlands.
Långt ifrån att representera det iranska folkets vilja, tjänar dessa så kallade oppositionsfigurer ofta bara till att skapa splittring och förvirring. Teheran själv välkomnar denna distraktion, eftersom den undergräver den verkliga, organiserade oppositionen i landet. Denna opposition – till skillnad från de av regimen godkända rösterna som förstärks av dessa utlandsfinansierade butiker – har byggt upp ett nätverk av motståndsenheter i Irans städer och byar. Dessa enheter fortsätter att utmana regimen inifrån och inger hopp bland befolkningen om en genuin väg framåt.
Efter nästan fem decennier av eftergift och strävan efter misslyckad politik befinner sig världen i denna prekära situation.
Det enda sättet att förhindra världens ledande statliga sponsor av terrorism från att skaffa sig de dödligaste massförstörelsevapnen är att den iranska regimen störtas av en organiserad, hemmaodlad styrka. När det internationella samfundet äntligen kommer till rätta med omfattningen av sitt misslyckande under de senaste decennierna, kommer det att veta exakt vart det ska vända sig för lösningen.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 