I decennier har västvärldens inställning till Iran fokuserat på eftergift, sanktionslättnader och periodiskt engagemang i hopp om att stävja Teherans kärnkraftsambitioner och främja regional stabilitet. Resultaten har dock i bästa fall varit nedslående och i värsta fall destruktiva. Effekterna syns mer än någonsin i det utdragna krig som har uppslukt Mellanöstern det senaste året.
Den iranska regimens roll i att destabilisera Mellanöstern kan inte överskattas. Iran har inte bara anstiftat utan också underblåst konflikter i Irak, Syrien, Jemen och Libanon genom att stödja proxygrupper och miliser som främjar dess agenda genom våld och rädsla. Dess terroristingripanden i regionen har gett Irans regim titeln ”ormens huvud”.
Men bakom denna ställning försöker regimen dölja sin främsta svaghet och rädsla: Irans folk och deras organiserade motståndsrörelse som vill störta mullornas despotiska styre och etablera frihet och demokrati i sitt land. Som Maryam Rajavi, den tillträdande presidenten för Irans nationella motståndsråd (NCRI), sa i ett tal nyligen: ”I oktober förra året, samma dag som Mellanösternkriget började, förklarade det iranska motståndet att huvudet av ormen av krigshets i regionen är den iranska regimen. Denna regim, som var på gränsen till kollaps efter upproret 2022, vände sig till detta utländska krig för att förhindra ytterligare ett uppror och att störtas av det iranska folket och det iranska motståndet.”
Tyvärr har en rad missriktade policyer effektivt stärkt Teherans ambitioner snarare än att hålla tillbaka dem. Medan väst har prioriterat engagemang med den iranska regimen, ofta för att säkra flyktiga kärnkraftskompromisser, har det försummat att ta itu med roten till krisen: regimens obevekliga undertryckande av demokratiska röster inom sina gränser och dess vanliga export av våld utomlands. Diplomatiska utspel har mötts av en regim som förtrycker sitt folk mer brutalt för varje år som går, vilket framgår av ett stort antal avrättningar, särskilt av politiska fångar och oliktänkande.
I sitt tal betonade Rajavi att ”den styrande regimen har aldrig varit så svag, saknad lösning och utan framtid som den är idag.” Denna svaghet har dock bara drivit regimen att intensifiera inhemskt förtryck och utländsk terrorism för att överleva. Irans regionala aktiviteter – sponsring av terroristattacker, inblandning i Mellanösternfrågor och till och med planering av mord på europeisk mark – gör regimen till ett direkt hot mot den globala säkerheten. Bara mellan 2018 och 2024 försökte Irans regim minst elva terrorattacker i Europa.
Denna ohållbara situation kräver en omarbetad västerländsk hållning. Denna förändring skulle börja med att bryta banden med regimen och utse dess revolutionsgarde (IRGC) som en terroristenhet för dess destruktiva roll i Iran och över hela världen. Detta skulle sända ett tydligt budskap om att regimens beteende, både hemma och utomlands, inte längre kommer att tolereras.
Men ännu viktigare, det är dags för väst att sluta stödja mullorna och stå med folket genom att erkänna deras rätt att göra motstånd mot regimen och kämpa mot IRGC. Lyckligtvis har Irans folk en oberoende och organiserad motståndsrörelse med en decennier lång historia av strider mot regimen och med motståndsenheter över hela landet som organiserar protester och anti-regimaktiviteter. Tillsammans är de fullt kapabla att störta regimen. Och det iranska motståndet har redan en plattform för ett fritt Iran, inskrivet i Mrs. Rajavis tiopunktsplan, en vision för ett fritt, sekulärt, icke-kärnkraftigt Iran, baserat på separation av religion och stat, jämställdhet mellan könen, och en politik för fredlig samexistens med grannländerna.
Per Mrs Rajavi, ”Erkänn det iranska folkets kamp för att störta den religiösa fascismen. Detta är lösningen för Irans frihet och fred i regionen.”
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 