Dessa dagar har inhemska, regionala och internationella faktorer ändrat maktbalansen mellan det iranska folket och den prästerliga regimen till folkets fördel.

Inhemsk dynamik

På den inhemska fronten, drygt 100 dagar efter att Masoud Pezeshkian blev president, är hans misslyckanden tydliga för alla. Han har höjt priserna på bröd, ägg, mjölkprodukter, bostäder, cement, bilar, vägtullar, flyg- och tågbiljetter, och har även stängt av elen. Nu försöker han höja bränslepriserna.

Av alla hans löften har han bara infriat sitt åtagande att fortsätta den tidigare presidenten Ebrahim Raisis politik, vilket betyder att han följer direktiven från regimens högsta ledare Ali Khamenei, och ökar avrättningar, amputationer och andra grymma handlingar.

Som ett resultat har tålamodet hos olika grupper i samhället tagit slut, och de har börjat protestera. En stor demonstration med tusentals pensionerade lärare den 20 november framför regimens parlament, där de skanderade ”Bort med dem, mot allt detta förtryck”, visar tydligt folkets starka ilska.

Regional dynamik

På den regionala arenan har angrepp mot regimens representanter avslöjat regimens verkliga svagheter – grunden till många problem i regionen. Den falska säkerheten från ”Motståndsaxeln” har försvunnit, och regimens svaghet blir allt tydligare för politiska experter.

Som en följd sprider sig besvikelse inte bara bland regimens styrkor i Iran utan även bland deras regionala representanter, som nu ilsket frågar, ”Var är du, Iran?” Dessa känslomässigt svikna representanter förstår nu att deras mästare har använt dem som verktyg, likt de Basij-styrkor som användes som kanonmat under kriget mellan Iran och Irak.

Internationell dynamik

På den internationella scenen, kopplat till regimens inhemska och regionala situation, blir regimens isolering allt starkare. Klyftan mellan Europa och USA har minskat, vilket gör att regimen inte längre kan utnyttja skillnaderna mellan dem.

Förutom den 71:a FN-resolutionen som fördömer regimen för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, måste regimen också hantera konsekvenserna av IAEA:s resolution mot dess kärnkraftsprogram.

Alternativets betydelse

I turbulenta tider är det viktigt att ha ett alternativ. Utan en fungerande plan för att byta ut regimen har det iranska folket inget skydd för att störta den och skapa fred och stabilitet. Historien visar att om det inte finns en rörelse som verkligen kämpar för det iranska folkets intressen kan revolutioner leda bort från sina mål och istället mot ett förtryckande styre.

Närvaron av ett tydligt alternativ i den iranska nationella motståndsrådet (NCRI) tar bort all osäkerhet och ger folket en hoppfull framtid.

Detta alternativ skapar inte bara trygghet för det iranska folket utan bygger även förtroende hos andra folk och länder. I ett framtida Iran, utan den nuvarande regimen, kommer en populär regering att kunna använda de förmågor som behövs för att göra landet till en plats för fred och försoning i regionen.

Ett alternativ som under över fyrtio år har kämpat mot mullornas strikta regim och betalat ett högt pris med många martyrer. Alla beslut som fattats har gynnat folket och syftat till att motverka regimens intressen. Det är en välorganiserad grupp med erfarna medlemmar. De har en stark närvaro på gatan i de flesta iranska städer, har lockat många experter och utbildat personer som vill se Irans frihet, och är internationellt kända genom stora evenemang. De har stöd från många framstående politiker och har en 10-punktsplan för Irans framtid, som lovar demokrati och frihet.

Med detta alternativ har regimens farliga propaganda om påhittade hot efter deras fall – som ryktet om kaos som i Syrien eller Irans sönderfall – förlorat sin kraft.

Den som ser klart kan förstå att detta folks alternativ är starkt, effektivt och redo att ta ansvar för övergången och maktöverföringen till det iranska folket.

Denna avgörande verklighet lyftes fram av Maryam Rajavi, NCRI presidenten i hennes senaste uttalanden den 20 november i Europaparlamentet, där hon beskrev ”tre nyckelpunkter”:

”För det första hävdar den religiösa diktaturen och dess anhängare att det inte finns något alternativ. Detta är en ren lögn. Som jag tidigare har nämnt har världens människor och ledare redan stått emot denna lögn.

”Dessutom hävdar mullorna att utan dem skulle Iran, Syrien eller Libyen hamna i kaos. Detta är baksidan av deras påstående att det inte finns något alternativ. När ett gångbart alternativ existerar, finns det ingen plats för kaos. Miljontals iranier som bor utomlands kommer att återvända till Iran.

”För det tredje hävdar de felaktigt att Iran kommer att delas upp, men även detta är en lögn. Under upproren skanderade kurder och Baluchier, ”Från Kurdistan till Teheran och från Zahedan till Teheran offrar jag mitt liv för Iran.” De söker sina rättigheter, inte utträde.”