Den 8 december 2024 markerade fallet av den syriske diktatorn Bashar al-Assad och slutet på ett halvt sekel av styre av honom och hans far, Hafez al-Assad. Detta är utan tvekan en av de viktigaste dagarna i Mellanösterns moderna historia.

Bashar al-Assad, med stöd av den iranska regimen, undertryckte det syriska folkets protester och krav på frihet genom brutalt förtryck, vilket ledde till att en halv miljon människor dör och miljontals människor på flykt. I slutändan var det de syrianska krigarna och de omfattande protesterna från folket som störtade Bashar al-Assads auktoritära regim.

Världen vet att Assads regim i praktiken avslutades för åtta år sedan. Det var dock den iranska regimen som höll den syriska diktatorn vid makten genom att utplacera terroristen Qassem Soleimani och IRGC Quds Force-trupper till Syrien och spendera minst 50 miljarder dollar stulna från det iranska folkets resurser och deras försörjning.

Således representerar Assads regims fall kollapsen av huvudpelaren i den iranska regimens strategiska djup och lägger grunden för det oundvikliga störtandet av den iranska regimen. Denna verklighet är så uppenbar att till och med statliga medier och analytiker erkänner den och skriver: ”Vad Iran hade vävt i Syrien under de senaste åren upplöstes med Bashar al-Assads oppositions seger” (Setareh Sobh – 8 december). En vecka tidigare förutspådde de oroligt: ​​”Kedjan av överraskande händelser i Mellanöstern, som nu har nått Syrien, kommer inte att sluta här. Dess omfattning kommer snart att sträcka sig till Irak (och Iran)” (Rouydad 24 – 30 november).

Bashar al-Assads fall är strategiskt en del av processen som leder till störtandet av den religiösa fascismen som styr Iran. Denna strategiska verklighet var uppenbar på plats i de syrianska krigarnas agerande och de omfattande protesterna från folket. Under erövringen av Aleppo var den iranska regimens konsulat bland de första målen för allmän ilska och förstördes. I Damaskus, Syriens huvudstad, innan rebellkrigarna ens gick in i staden, hade människor redan stormat och förstört Assads palats – som symboliserar fem decennier av Assad-familjens styre – och den iranska regimens ambassad, en symbol för den prästerliga regimen som hade ockuperat och ödelagt deras land under de senaste två decennierna.

Vid sidan av förstörelsen av den iranska regimens ambassad, rev och förstörde människor stora porträtt av Qassem Soleimani och Hassan Nasrallah som hade visats på ambassadens fasad. På samma sätt störtade de statyer av Hafez al-Assad, den före detta syriske diktatorn ansvarig för grymheter inklusive massakern på 50 000 människor i Hama 1982. Dessa statyer släpades genom gatorna och förstördes till slut, vilket visade att diktatorer oundvikligen möter ödet att bli kastade i historiens papperskorg.

Syrienkrigare och demonstranter slog sönder diktatorns fängelser i varje stad de intog och befriade fångarna. Detta tyder på att dagen inte är långt när den iranska regimens fängelser, som Evin i Teheran, Adelabad i Shiraz, Dizelabad i Kermanshah, Vakilabad i Mashhad och Sepidar i Ahvaz, kommer att öppnas en efter en av det heroiska folket och Irans frihetskämpar.

Sålunda är Bashar al-Assads fall en anledning att fira för det iranska folket, frihetskämpar och familjerna till över 120 000 martyrer som kämpat för frihet i Iran. Precis som shahens militär inte kunde rädda honom, kommer inte heller Irans säkerhets- och militära styrkor att kunna stoppa mullornas fall. Deras öde kommer att likna andra störtade diktatorers öde.