Syrien, som en gång ansågs vara den ”35:e provinsen” i Irans islamiska revolutionära system, har nu blivit en teater för strategiska nederlag för regimen.

För att förstå vikten och omfattningen av denna strategiska förlust är det värt att påminna om ett uttalande av Mehdi Taeb, chef för Ammars strategiska högkvarter: ”Om fienden attackerar oss med avsikt att ta Syrien eller Khuzestan, bör vår prioritet vara att behålla Syrien eftersom om fienden angriper oss med avsikt att ta Syrien eller Khuzestan. vi behåller Syrien, vi kan också återta Khuzestan. Men om vi förlorar Syrien kan vi inte ens behålla Teheran.” (källa: Asr-e-Iran nyhetswebbplats, 16 februari 2012)

Taeb var den som hänvisade till Syrien som den ”35:e provinsen och en strategisk provins.”

Den så kallade ”shia-halvmånen” och ”strategiska djupet” som regimens högsta ledare Ali Khamenei och hans allierade gör anspråk på står nu inför en kollaps mer än någonsin tidigare efter att den syriske diktatorn Bashar al-Assads regim störtades av oppositionsstyrkor och folket.

Terroristingripanden med astronomiska kostnader

Den interventionistiska politiken för Irans teokratiska fascism i Syrien har från början varit fokuserad på att fullt ut stödja Bashar al-Assad. Under de senaste åren indikerar trovärdiga rapporter att Khamenei, genom Quds-styrkan av den iranska revolutionsgardet (IRGC) och dess befälhavare Qassem Soleimani, spenderat minst 50 miljarder dollar av Irans nationella resurser för att stödja Assad.

Heshmatollah Falahatpisheh, tidigare ordförande för parlamentets säkerhetsutskott, erkände oavsiktligt en del av dessa utgifter.

Den 20 maj 2020 citerade Asr-e-Irans nyhetswebbplats honom som sa: ”När jag åkte till Syrien sa några att jag orsakade utgifter! Men jag upprepar, vi kanske har gett 20 till 30 miljarder dollar till Syrien, och vi måste få tillbaka det. Folkets pengar spenderades där.”

Dessa enorma summor flödade in i Syrien medan det iranska folket kämpade med djupa ekonomiska svårigheter och fattigdom. Populära slagord under rikstäckande protester, som ”Lämna Syrien, tänk på oss”, återspeglade ett djupt missnöje med denna politik.

Resolution 2254 och Khameneis obstruktion

För nio år sedan antogs FN:s säkerhetsråds resolution 2254 som en lösning för att få slut på krisen i Syrien. Det syftade till att underlätta en politisk övergång och stoppa våldet, men Irans regim och dess proxystyrkor hindrade dess genomförande.

Genom att använda den vilseledande banderollen ”försvar av Zainab-helgedomen (Zainab, barnbarn till den islamiske profeten Mohammad),” satte prästregimen in IRGC Quds -milis för att stärka Assad. Denna terroristintervention störde effektivt Syriens politiska övergångsprocess och omintetgjorde internationella ansträngningar för att avsluta kriget.

Slutet på en ödesdiger chansning

Som nämnts, försvagar förlusten av det strategiska djupet i Irans teokratiska system i Syrien kraftigt regimens inflytande i regionen.

I många år såg Khamenei Syrien som en viktig bas för motståndet och sparade inga kostnader för att stödja det. Men nu håller hans vision på att bli en mardröm.

Khameneis tidigare uttalanden om Syrien och dess betydelse för hans teokratiska system talar tydligt:
”Om de [regimens kämpar] inte hade motstått, skulle fienden ha tagit sig in i landet, och vi skulle ha behövt kämpa mot dem här i Kermanshah, Hamadan och andra provinser.” (Källa: Khameneis webbplats, 4 februari 2016)
”De som åker till Irak eller Syrien och slåss mot dessa extremister i skydd av de heliga platserna försvarar i själva verket sina egna städer.” (ibid, 25 juni 2016)

Kollapsen av den syriska regimen är inte bara ett strategiskt misslyckande, utan visar också på problem i det teokratiska systemets politik i regionen och är ett stort nederlag för det.

Strategiskt nederlag i Syrien och dess konsekvenser

Utvecklingen i Syrien är tydliga tecken på kollapsen av Irans teokratiska fascisms ”strategiska djup” och expansionistiska politik. Men deras effekter kommer inte att sluta där.

Som Mehdi Taeb hade varnat kommer regimen med förlusten av Syrien att ha svårt att hålla Teheran mot det iranska folket som genom organiserat motstånd och en demokratisk revolution kommer att återta det från de tyranniska ockupanterna.