Efter mer än fyra decennier har den religiösa diktaturen som styr Iran nått sitt mest kritiska tillstånd. De djupa sociala, ekonomiska och politiska klyftor, skenande systemisk korruption och dess försvagade inställning i regionen och internationellt har skapat ny dynamik. Regimens desperata ansträngningar att öka antalet avrättningarna tyder på att diktaturen har nått en återvändsgränd och är på väg att kollapsa.

Styrningens kritiska tillstånd kan analyseras längs följande fyra huvudaxlar:

1. Ett samhälle på randen av explosion

Regimen möter ett utbrett missnöje bland befolkningen. Det beror på systemisk korruption, hänsynslöst förtryck och ekonomisk inkompetens. Dessa faktorer bringar situationen till en kokpunkt. Landsomfattande uppror under de senaste åren, från december 2017 till protest 2022, har visat att det iranska samhället inte längre litar på regimen, och upptrappningen av upproren i framtiden är oundviklig. Detta utgör det objekt villkoret för revolution och störtande.

2. Organiserat motstånd och rebelliska hubbars roll

Trots regimens hårda åtgärder har motståndet i Iran blivit en stark och inspirerande kraft. Motståndsgrupperna i landet håller på att bli viktiga för att organisera protester och motverka regimens förtryck.

Den värdefulla erfarenheten från den syriska revolutionen, som är en av många framgångsrika rörelser, visade att man inte kan besegra en grym diktator utan en hängiven grupp och organiserat motstånd. Det iranska motståndet har nu en sådan styrka, som kan spela en viktig roll för det iranska folkets demokratiska revolution.

3. Nedgången av regimens regionala ställning

Regionalt har den iranska regimens expansionistiska och terroristiska politik misslyckats. Regimens ombud i Irak, Syrien, Libanon och Jemen har försvagats på grund av inre och yttre påtryckningar, och de kan inte längre tjäna som hävstång för regimens inflytande. Det avgörande nederlaget och marginaliseringen av Hizbollah i Libanon och störtandet av Bashar al-Assad i Syrien har orsakat irreparabel skada på regimens ”strategiska djup”. Det som nu kallas ”motståndets axel” är inget annat än tom retorik.

4. Ekonomiskt dödläge och oförmåga att reformera

Regimen kan varken ta sig ur sin ekonomiska kris eller genomföra ens minimala reformer i sin bristfälliga struktur. Ekonomisk konkurs, skenande inflation och kollapsen av den nationella valutan har gjort livet extremt svårt för människor. Detta ekonomiska dödläge, tillsammans med strukturell korruption, ger upphov till offentliga protester.

Ökningen av militärbudgeten jämfört med anslag för infrastruktur, utbildning, hälsovård, industri, kommunikation, energi och transporter i 2025 års budgetproposition speglar ett krigstidsscenario. Dess effekter är uppenbara i minskade investeringar i kraftindustrin och den fyrtiofaldiga ökningen av livsmedelspriserna sedan början av 2010-talet.

De tre pelarna i regimens misslyckade strategi

Regimen förlitar sig på tre element för sin överlevnad: inhemskt förtryck, regional krigföring och ansträngningar att skaffa kärnvapen. Men även denna strategi håller på att falla sönder.

Inhemskt förtryck: Utbredda och ihärdiga protester har visat att förtryck inte längre kan kontrollera samhället.

Regional krigföring: Misslyckandet med regimens politik i regionen och försvagningen av dess ombud har bevisat att utländsk expansionism inte längre är effektiv.

Kärnvapenambitioner: Ansträngningar att skaffa kärnvapen har inte bara ökat regimens isolering utan också mobiliserat den fria världen mot den.

Rädslan för illusionen om Syrienisering av Iran

Vissa politiska kretsar, förespråkare för eftergiftspolitik och regimlobbyister utomlands försökte skrämma det iranska samhället och det globala samhället med begreppet ”Iran förvandlas till Syrien.” Eller bättre sagt, de brukade göra det. Det har nu blivit klart att denna regimkonstruerade fobi inte har någon grund.

I en nyligen genomförd konferens utmanade Maryam Rajavi, (NCRI presidenten) denna stora lögn:

”En del i väst är knutna till kommersiella avtal med regimen. Fördelarna med sådan handel bleknar dock i jämförelse med den skada som denna regim tillfogar global fred och säkerhet.

”Andra tror att störtandet av denna regim kommer att leda till instabilitet. Ändå har händelserna under de senaste 14 månaderna återigen visat att den primära källan till instabilitet och förstörelse i regionen är just denna regim.
Vissa, influerade av regimens propaganda och dess lobbyister, sprider den stora lögnen att alternativet till denna regim är kaos och terrorism.
”För denna kriminella och krigförande regim finns det en iransk lösning.
”Denna lösning är störtandet av regimen av det iranska folket och deras organiserade motstånd.”

I sitt tal betonade Rajavi att nyckeldelarna i denna lösning inkluderar:

De djupt missnöjda och upprörda människorna, tillsammans med motståndsenheterna – beståndsdelar av befrielsearmén – som, genom förberedelserna av ett organiserat uppror, är drivkraften för förändring i Iran och kommer att förverkliga den.

Det demokratiska alternativet som representeras av den iranska nationella motståndsrådet (NCRI), som med sitt internationella erkännande och trovärdighet och ett tydligt program leder denna kamp.

Folkets Mojahedin organisationen (PMOI/MEK), med tusentals erfarna kadrer, och Ashraf 3, ett av dess centrum, som fungerar som en inspirationskälla för kvinnors och ungdomars kamp för frihet i Iran.

Ett program för framtiden: Det iranska motståndet betonar frihet, jämlikhet och separation mellan religion och stat. Dess framtida program inkluderar avskaffandet av dödsstraffet, upprättandet av social rättvisa och skapandet av ett kärnvapenfri Iran.

Behovet av att erkänna motståndet

Istället för att förlita sig på främmande makter, förlitar sig det iranska motståndet på folkets och dess anhängares vilja i Iran. Under samma konferens betonade Maryam Rajavi:
”Som jag upprepade gånger har sagt: Vi har aldrig bett någon regering eller makt att vidta åtgärder för förändring i Iran.
”Men vi uppmanar hela världen att: För det första erkänna det iranska folkets kamp för att störta regimen. För det andra, som betonades i uttalandet från 510 tyska lagstiftare i juli förra året: ‘Den iranska regimen har stängt alla politiska vägar för förändring. Därför måste den fria världen erkänna det iranska folkets rätt att göra uppror och rätten för motståndsenheterna att konfrontera revolutionsgardet (IRGC).’”

Vad som är säkert är att den iranska regimen är på randen till kollaps och inte kan övervinna sina kriser med flera skikt. Denna situation har skapat en historisk möjlighet för det iranska folket och det organiserade motståndet att sätta stopp för årtionden av förtryck och tyranni.

Med enighet mellan folket och ”Motståndsenheterna” väntar Iran och dess folk en fri, demokratisk och ljus framtid.