I måndags lämnade Irans regimpresident Masoud Pezeshkian ett reportage efter ett möte med den högsta ledaren Ali Khamenei. Han gjorde detta i en improviserad intervju med statlig television. Reportaget motiverar eftertanke. Enligt Khameneis kommentarer tog mötet upp regimens oro, allt från inflation och stigande priser till värdet av den nationella valutan, från fattigdomsbekämpning och utmaningar för människors försörjning till interna regimkonflikter och politiska frågor. Men Pezeshkians svar på en specifik fråga om energikrisen var chockerande.

Pezeshkian sa: ”Du förstår, det första steget var när vi diskuterade detta med ledaren. Andra gången jag kom märkte jag att han hade minskat belysningen i sitt rum till hälften. Han sa: ‘Titta, vi minskade belysningen med två nivåer! Detta är mycket viktigt, för om alla i landet släcker två av sina lampor och sänker temperaturen med två grader, kan vi fördela de pengar som sparas till försörjning, jobb, löner och vete…”. Pezeshkian fortsatte i denna anda och förenklade lösningarna på allt – från att färdigställa Astara-Rasht-järnvägen till lönereformer och kontroll av inflationen – genom att bara släcka två lampor och sänka hemtemperaturen med två grader.

Dessa absurditeter bör inte enbart tillskrivas Pezeshkians oduglighet. Sådana löjliga påståenden är en skarp manifestation av regimens djupa motsägelse, hjälplöshet och omfattande brist på lösningar.

Regimexperter beskriver den nuvarande situationen som så svår att konventionella termer som ”kris” och ”dödläge” faller kort. De är tvungna att använda fraser som ”superkris”, ”gräsk” eller ”på kanten av en klippa” och ibland ta till surrealistiska bilder. Till exempel jämförde regimens insider Abbas Abdi regimens tillstånd med en bil som ”inte har någon förare – eller om det finns en förare, saknar han kontroll över dess delar. Viktigast av allt är att destinationen är oklar, eller så finns det ingen konsensus om det. Antalet passagerare överstiger bilens kapacitet och det finns inte tillräckligt med bränsle. Kort sagt, den här bilen kan inte köras säkert till någon destination” (Etemad Newspaper, 30 december).

Den regimenanknutna ekonomen Masoud Nili varnar för ”härskarnas förfrysning” och säger: ”… I grunden finns det ingen utsedd plattform eller ansvarigt organ för beslutsfattande och beslutsprocesser… Beslutssystemet har länge varit i koma, förlorat mitt i dussintals höga råd och kommissioner. Det var länge sedan några beslut togs i det här landet” (Etemad Newspaper, 31 december).

Mohammad Bagher Ghalibaf, talman för regimens parlament, sa: ”Det är oacceptabelt att vårt land, rankat först i världen för olje- och gasreserver, är i ett sådant tillstånd som vi är idag… Varför är vi oförmögna att fixa det?” (Regime-tv, 21 december).

Pezeshkian, som nu säger sig lösa alla problem genom att släcka två lampor, erkände för 10 dagar sedan: ”Efter 40 år borde vi inte ha hamnat i en situation där vi inte kan tillhandahålla tjänster till många delar av landet” (Ibid).

Den prästerliga regimen, med erkännande av sina högsta tjänstemän, är oförmögen att hantera landets dagliga angelägenheter och tillhandahålla ens de mest grundläggande förnödenheterna – gas, elektricitet, värme, vatten och bröd. Korruption och förskingring har nått astronomiska nivåer, lastfartyg försvinner, dollarkursen är utom kontroll och den iranska rialen har blivit världens minst värdefulla valuta, och så vidare.

Denna förlamning och misslyckande beskrivs av regimtjänstemän och media med termer som ”förfrysning av härskare” och ”beslutsfattande system i koma.” I verkligheten är de styrande oförmögna att regera och försöker kompensera för detta genom att intensifiera förtrycket och öka det dagliga antalet avrättningar.

Men styrningens misslyckande är bara en sida av myntet. Den andra sidan är de miljontals förtryckta människor som vägrar att bära denna regims ok längre och skanderar på gatorna: ”Fattigdom, korruption, höga priser – vi kommer att kämpa tills regimen störtas!” Denna situation passar den klassiska definitionen av en ”revolutionär situation”, där det iranska samhället står på randen av en revolution.