I ett upprörande brev från den iranske politiska fången Saeed Masouri, som nu har varit i fängelse i 25 år, berättar han om det svåra lidandet och de ökande avrättningarna under den iranska regimen. Masouri skrev brevet i samband med julen och delar med sig av sorgliga minnen av sina döda cellkamrater samt de psykiska sår han bär med sig av att leva under hotet om död. Han betonar de mänskliga kostnaderna av en regim som avrättar en person var fjärde timme i genomsnitt.

Brevet är riktat till internationella människorättsmyndigheter, inklusive FN:s råd för mänskliga rättigheter och FN:s generalsekreterare. Masouri kräver snabba och effektiva åtgärder. Han, som sitter fängslad i det ökända Ghezel Hesar-fängelset, uppmanar världens ledare att gå bortom att bara uttrycka oro och istället införa strikta villkor för diplomatiska relationer med Iran för att stoppa denna ”mördarmaskin.” Han ber också att Irans brott mot mänskliga rättigheter ska tas upp av FN:s säkerhetsråd, och han betonar att varje stund av passivitet leder till fler dödsfall.

Hela innehållet i Saeed Masouris brev lyder:

Det här är den 25:e julen som jag tillbringar i fängelse. Jag vet inte vad mer mina ögon måste se eller vilka ytterligare bördor och hjärtesorger detta hjärta måste utstå. Från det att jag dömdes till döden och hölls i isolering, och betraktade varje möte som mitt sista och varje ”öppning och stängning” ljud av dörren som en dödsstöt (även efter 25 år, alla sådana ljud på grund av psykologisk konditionering fortfarande utlöser samma känsla), att på nära håll bevittna avrättningarna av kära vänner och kamrater — jag vet inte längre hur mycket mer jag måste se och utstå. Från frånvaron och borttagandet av cellkamrater – Hojjat Zamani, Majid Kavousi, Farzad Kamangar, Ali Saremi, Abdolreza Rajabi, Afshin Osanlou, Mansour Radpour, Shahrokh Zamani, Loqman och Zaniar Moradi, Ali Heydarian och andra … – till kära och kärleksfulla cellkamrater som Mohsen Dokmehchi, Jafar Kazemi, Mohammad Haj Aghaei, Gholamreza Khosravi, Hamed Ahmadi, Shahram Ahmadi, Ghasem Abesteh, Aso, Ayub, Farhad Salimi, Anvar, Khosrow, Mohsen Shekari och Mohammad Ghobadlou – för att höra deras familjers skrik och jämmer…

Jag vet verkligen inte… Jag kan fortfarande inte förstå hur, efter att ha sett den barnsliga teckningen av Mahna, en 6-årig flicka, som ritade sig själv och sin mamma bredvid sin fars galge vid portarna till Gohardasht-fängelset i väntan på hennes sista när jag träffade och kysste hennes fars ansikte (när jag tog emot hans kropp), har mitt hjärta ännu inte stannat från dessa genomträngande och plågsamma slag…!!?

För närvarande ser vi en avrättning var fjärde timme i genomsnitt. Bara under denna julperiod avrättades nästan 25 oskyldiga människor, vilket motsvarar nästan en avrättning var 2,5 timme!

Det här brevet är inte riktat till mina landsmän den här gången (som gör vad som än står i deras makt) utan till alla väckta samveten i internationella människorättsinstitutioner, särskilt FN:s råd för mänskliga rättigheter (högkommissarie), rapportörer, särskilt den särskilda rapportören Ms. Mai Sato, och alla inflytelserika personer: FN:s generalsekreterare António Guterres, Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europaparlamentets ordförande Roberta Metsola. Jag ber dem omedelbart att inte bara uttrycka oro eller fördöma avrättningarna utan att vidta allvarligare åtgärder för att förhindra dessa avrättningar.

Uppfatta inte antalet avrättningar bara som siffror; det är människoliv som går förlorade dagligen.

Det minsta som kan göras i detta avseende är att binda denna ”avrättningsregering” till humana och mänskliga rättigheter genom att villkora diplomatiska och politiska interaktioner på att stoppa denna mördarmaskin i hopp om att massakrerna ska upphöra.

Om det behövs, till och med hänvisa detta brott mot mänskliga rättigheter till säkerhetsrådet! Varje timme och dag av förseningar i denna fråga resulterar i fler och fler avrättningar och, naturligtvis, blodutgjutelser från det iranska folkets kroppar.

Om effektiva åtgärder hade vidtagits tidigare, kanske inte ens den italienska journalisten Cecilia Sala hade fallit offer för politiken för att ta gisslan (och inte mindre under julen!).