I takt med att Irans regim närmar sig sin kollaps har den i allt högre grad använt sig av massavrättningar. Denna grymma strategi nådde sin kulmen 2024, då det sattes ett aldrig tidigare skådat rekord i antalet avrättningar. Statistiken från i år visar tydligt att den religiösa fascismen i sitt slutspel har tillgripit blodigt förtryck i ett desperat försök att fördröja sin oundvikliga störtning.

Enligt officiell statistik och rapporter från människorättsorganisationer avrättades 1.000 personer i Iran under 2024. Det är en ökning med 16% jämfört med 2023, då 864 avrättningar registrerades, och är det högsta antalet avrättningar under de senaste tre decennierna. Det bör noteras att dessa siffror endast omfattar registrerade avrättningar, och att hemliga eller oannonserade avrättningar kan öka detta antal avsevärt.

Prästerskapets regim har också inlett 2025 med avrättningar. Bara den första dagen i januari 2025 registrerades 12 avrättningar i olika fängelser runt om i landet: fem i Ghezel-Hesar fängelset, fem i Bandar Abbas och ytterligare två i Yasuj och Malayer. Dessa avrättningar visar tydligt att den iranska regimen fortsätter sitt blodiga förtryck trots internationella fördömanden.

Kopplingen mellan avrättningar och politiska och sociala kriser

Avrättningarna under 2024 är tydligt kopplade till den politiska utvecklingen och regimens misslyckanden både inom landet och utomlands. Enligt statistiken skedde 11% av avrättningarna under årets första kvartal, 17% under det andra kvartalet, 25% under det tredje kvartalet och 47% under det fjärde kvartalet. Den kraftiga ökningen under det sista kvartalet sammanföll med betydande nederlag för regimerna i regionen och intensifierade ekonomiska och sociala kriser.
Noterbart är att cirka 70% av avrättningarna (695 fall) skedde efter att Masoud Pezeshkian tillträtt som president. I oktober 2024 försvarade Pezeshkian skamlöst vågen av avrättningar med följande uttalande: ”De som talar om mänskliga rättigheter frågar varför vi avrättar mördare.” Sådana uttalanden avslöjar regimledarnas djupa grymhet och likgiltighet inför grundläggande mänskliga rättigheter.

Förtryck av minoriteter

Avrättningar verkställdes i 86 fängelser i 31 provinser i landet. Hälften av dessa avrättningar var koncentrerade till åtta fängelser, däribland Ghezel Hesar (165 fall), Shiraz (97 fall) och Isfahan (61 fall). Bland offren utgjorde marginaliserade och förtryckta minoriteter, som baluchfolket, den största andelen. Av de avrättade var 119 personer balucher, som trots provinsens lilla befolkning utgör en oproportionerligt stor andel av offren.
Dessutom fanns 34 kvinnor och sju personer som var under 18 år vid tidpunkten för det påstådda brottet bland de avrättade. Dessa siffror understryker att regimen inte tvekar att avrätta kvinnor och minderåriga. Fyra av dessa avrättningar genomfördes dessutom på ett fasansfullt sätt inför publik.

Mullornas uppenbara motsägelser och hyckleri

Mer än hälften av avrättningarna (502 fall) utfördes på grund av anklagelser relaterade till narkotikabrott. Detta trots att Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) och andra maffianätverk knutna till regimens högste ledare Ali Khamenei själva är huvudaktörer i storskaliga nätverk för narkotikahandel i regionen och globalt. Denna uppenbara motsägelse belyser regimens missbruk av lagar för att undertrycka de svaga och fattiga delarna av samhället.
Förutom avrättningar har andra omänskliga bestraffningar fortsatt. Som exempel kan nämnas amputering av fingrarna på två bröder i Urmia-fängelset och två andra fångar i Qom. Samtidigt har miljardstölder och förskingringar av regimens ledare blivit rutin, utan att någon av dem har ställts inför rätta.

Internationella reaktioner och det globala samfundets ansvar

Maryam Rajavi, tillträdande ordförande för Iranska nationella motståndsrådet (NCRI), beskrev vågen av avrättningar som regimens desperata försök att ”undertrycka folkets uppror som kräver regimens störtande”. Hon betonade att ”dessa grymheter bara stärkte iranska ungdomens beslutsamhet att störta den religiösa diktaturen”. Hon varnade också för att tystnad och passivitet inför sådana grymma avrättningar inte bara trampar på erkända principer för mänskliga rättigheter utan också uppmuntrar regimen att fortsätta med sina avrättningar, terrorism, krigshets och strävan efter kärnvapen.
Hon krävde att den religiösa fascism som styr Iran ska utfrysas av världssamfundet och att alla kontakter eller förhandlingar med regimen ska villkoras av att avrättningar och tortyr upphör. Dessutom måste regimens ledare ställas inför rätta för 45 år av brott mot mänskligheten.

En olycksbådande och misslyckad strategi

Regimens omfattande avrättningar och blodiga förtryck är avsedda att undertrycka det iranska folkets uppror och fördröja dess oundvikliga fall. Denna olycksbådande strategi kommer dock inte att säkra regimens överlevnad utan kommer istället att intensifiera missnöjet bland allmänheten och stärka folkets beslutsamhet att göra slut på diktaturen. Världssamfundet bär ett tungt ansvar i detta historiska ögonblick. Tystnad inför dessa grymheter är ett flagrant svek mot mänskliga värderingar och rättigheter. Den förfallna religiösa fascismen måste ställas till svars så snart som möjligt och förpassas till historiens skräphög.