Den iranska regimen brottas med en aldrig tidigare skådad sammanflätning av intern oro, ekonomisk kollaps och regionala nederlag, vilket framgår av en rad uttalanden och rapporter på senare tid. Dessa redogörelser målar upp en dyster bild av ett system som blir alltmer rädd för sin framtid och oförmöget att hantera sina växande kriser.

Förlust av regionalt inflytande

Hossein Marashi, generalsekreterare för Kargozaran-partiet, framhöll regimens minskade regionala inflytande i ett häpnadsväckande erkännande: ”Vi har inte längre Libanon, Syrien eller Irak. Till och med houthierna är utsatta för ett enormt tryck, och jag tror inte att vi kan räkna med dem längre.” Marashi jämförde regimens nuvarande tillstånd med dess försvagade position efter Faws fall 1987 och varnade för en ny fas av sårbarhet.

Faw 1987 syftar på Iraks återerövring av Fawhalvön under Iran-Irak-kriget. Händelsen markerade ett avgörande ögonblick, som vände den iranska regimens vinster och innebar ett slag mot dess strategiska ambitioner.

På samma sätt uttryckte Mahmoud Rajabi, medlem av Society of Seminary Teachers i Qom, allvarlig oro över förlusten av Syrien: ”Om vår militära styrka minskar kommer regimen att kollapsa, på samma sätt som i Syrien.” Han kritiserade dem som förespråkar en nedtrappning och hävdade att ”de som talar om en värld utan missiler är antingen utländska agenter eller okunniga dårar som vilseleds av fienden”.

Ekonomisk och social kollaps

På den ekonomiska fronten klagade regimens insider Mohammad-Kazem Anbarlouee: ”Landet plågas av energibrist, skenande inflation, arbetslöshet och vanskötsel. Det ekonomiska systemet är genomsyrat av korruption och ineffektivitet.” Han gav både intern inkompetens och externa motståndare skulden för den pågående krisen. Hans bedömning understryker den bristande kopplingen mellan regimens påståenden om resursöverflöd och dess misslyckande med att tillgodose befolkningens grundläggande behov.

Till den dystra bilden bidrog regimanalytikern Mohammad-Ali Janatkhah som erkände att det finns en utbredd förtvivlan bland allmänheten: ”Många människor saknar motivation att återvända hem på kvällen. Varje person har blivit en tickande bomb, redo att explodera när som helst.” Han kritiserade också de båda fraktionerna som säger sig vara ”reformister” och ”principfasta” och sade: ”Ingen av sidorna erbjuder någon lösning; spelet är över för dem.”

Sprickor inom säkerhetsapparaten

Oro för sjunkande moral inom regimens säkerhetsstyrkor har också dykt upp. I ett tal försökte befälhavaren för de statliga säkerhetsstyrkorna, Ahmad-Reza Radan, samla stöd: ”Den högste ledarens soldater lovar att beslutsamt konfrontera störande faktorer och skapa en säker miljö.” Men hans betoning på enighet och yttre hot avslöjar regimens växande oro för interna meningsskiljaktigheter. Den senaste tidens två stora ”säkerhetsskapande” militärövningar understryker ytterligare denna oro.

Samtidigt varnade en ledare i den statliga Kayhan-tidningen för ”fientlig infiltration inom politiska, kulturella och ekonomiska institutioner”. I artikeln uppmanades underrättelseministeriet och IRGC:s underrättelseorganisation att intensifiera övervakningen av regeringstjänstemän, vilket signalerar regimens allt djupare misstro även inom de egna leden.

En regim på lånad tid

Regimens rädsla förstärks av den allmänna opinionen. Janatkhah fångade stämningen på ett kortfattat sätt: ”Alla väntar på att något ska hända. De vet inte vad, men de väntar på en gnista som ska få dem att agera.” Denna utbredda förväntan på förändring, i kombination med pågående protester och ekonomisk förtvivlan, utgör en betydande utmaning för regimens överlevnad.

Med ett avtagande regionalt inflytande, en ekonomi i fritt fall och en säkerhetsapparat under press befinner sig den iranska regimen vid sin svagaste punkt på decennier. Dessa medgivanden från regimens insiders och lojalister avslöjar en stat som är djupt medveten om sina sårbarheter men oförmögen att vända sin bana. Janatkhah uttryckte det rakt på sak: ”De historiska misstag som vi har upprepat har stått oss dyrt. Utgången är oklar, men systemet håller på att rasa samman.”