Landsänkning är ett fenomen som orsakas av en volymminskning av jordens underjordiska lager, vilket leder till att markytan gradvis sjunker. Under de senaste åren har denna fråga blivit en av Irans största utmaningar när det gäller miljö och infrastruktur. Kort sagt håller sjunkmonstret på att förtära Iran, och utan allvarliga och omedelbara åtgärder kommer det att få katastrofala följder för infrastrukturen, miljön och till och med människors dagliga liv.

Överdriven användning av grundvatten, borrning av lagliga och olagliga brunnar samt exploatering av vattenresurser i vinstsyfte är några av de främsta orsakerna till marksänkningar i Iran. Grundvattenreserverna, som har bildats under tusentals år, har uttömts på grund av regimens överuttag och exploateringspolitik. Denna betydande minskning av grundvattnet har lett till en minskning av markens volym och densitet, vilket har resulterat i landsänkningar.

Omfattning och allvarlighetsgrad av landsänkningar i Iran

Enligt en officiell rapport från miljöskyddsorganisationen har 256 av 429 städer i Iran problem med sättningar. Bland dessa är städer som Kerman, Rafsanjan, Sirjan, Marvdasht, Neyshabur, Buin Zahra, Gonbad-e Kavus och Aq Qala drabbade av sättningar som sträcker sig över 1.000 kvadratkilometer. Detta tyder på att sättningar har blivit en utbredd kris i Iran.

I genomsnitt sjunker marknivån i Iran med 1,8 centimeter per år, men i vissa områden når sättningshastigheten 35 centimeter per år. Med andra ord sjunker över 3.000 kvadratkilometer av landets mark med en hastighet som överstiger 10 centimeter per år. Denna alarmerande statistik placerar Iran i toppen av den globala rankingen för sättningar.

Sättningarnas inverkan på infrastruktur och befolkning

Landsänkningar har förödande effekter på landets infrastruktur. Tunnelbanelinjer, motorvägar, huvudvägar, järnvägar och lastbilsrutter är några av de infrastrukturer som riskerar att drabbas av sättningar.

Cirka 15% av Irans järnvägslinjer (motsvarande 1.380 kilometer av 9.500 kilometer) är belägna i områden som drabbats av sättningar. Dessutom står åtta stora och medelstora flygplatser, däribland Teheran International Airport, Isfahan, Urmia, Kerman, Gorgan och Shahr-e Kord, inför allvarliga infrastrukturella risker.

Dessutom ligger 54 järnvägsstationer och 25 tunnelbanestationer i områden som är utsatta för sättningar. Förstörelsen av järnvägs- och tunnelbaneinfrastruktur kan leda till allvarliga störningar i stads- och intercitytransporter, vilket kan få betydande konsekvenser för miljontals människors dagliga liv.

Sättningar utgör också en betydande risk för en stor del av Irans befolkning. Enligt rapporten är cirka 14 miljoner människor, eller en femtedel av Irans befolkning, drabbade av allvarliga sättningar.
Riskanalysen visar att cirka 7 procent av Irans befolkning bor i lågriskområden, 10 procent i medelriskområden och 1 procent i högriskområden. I städer som Teheran, Alborz, Fars, Razavi Khorasan och Kerman bor mer än 95% av befolkningen i högriskområden som påverkas av marksättningar.

I Teheran bor till exempel 350.000 människor, i Alborz 290.000 människor, i Fars 91.000 människor, i Razavi Khorasan 89.000 människor och i Kerman 52.000 människor i områden där risken för marksättningar bedöms vara som störst.

Miljömässiga och ekonomiska konsekvenser

Landsänkningar är inte begränsade till skador på infrastruktur. Detta fenomen har omfattande effekter på miljön. Det minskar markens vattenhållande förmåga, ökar risken för översvämningar, förstör naturliga ekosystem och försämrar markkvaliteten. Dessutom förlorar markområden som påverkas av sättningar sin jordbrukspotential, vilket kan påverka landets livsmedelsförsörjning.
Ekonomiskt sett kan de skador som orsakas av sättningar innebära kostnader på flera miljarder dollar för det iranska folket. Reparation och återuppbyggnad av infrastruktur, minskad jordbruksproduktivitet och kostnader för omlokalisering av drabbade befolkningar är bara några av dessa utgifter.

Omedelbara och långsiktiga lösningar för att ta itu med subsidenskrisen

Om en demokratisk och folkligt orienterad regering hade suttit vid makten i Iran skulle denna miljöfråga inte ha eskalerat till en katastrof. Omedelbara och långsiktiga lösningar för att ta itu med sättningskrisen skulle kunna omfatta följande:

• Minska överdrivet grundvattenuttag genom att upprätthålla lagliga restriktioner, övervaka olagliga brunnar och främja moderna och effektiva bevattningssystem inom jordbruket.
• Utbilda och öka medvetenheten bland människor och jordbrukare om konsekvenserna av felaktig användning av vattenresurser.
• Utveckla övervakningssystem för sättningar och använda avancerad teknik, t.ex. fjärranalys, för att göra korrekta bedömningar.
• Revidera utvecklingspolitiken för att undvika byggnation i högriskområden och följa principerna för hållbar utveckling.
• Investera i infrastruktur och stärka järnvägar, vägar, flygplatser och byggnader i utsatta regioner.
• Förbättra miljöbestämmelserna och anta strängare lagar för att skydda vatten- och markresurser och se till att de tillämpas effektivt.

En ockupationsmakt med en anti-iransk politik

Eftersom Iran styrs av en ockupationsregim med en anti-iransk politik är det dock säkert att marksättningar hotar landets framtid. Detta fenomen förstör inte bara infrastruktur och miljö utan äventyrar också landets ekonomiska och sociala säkerhet. Regimens exploaterande politik, som innebär att vattenresurserna fördelas till den regimanknutna maffian och överutnyttjas för vattenintensiva industrier, har inte lämnat några utsikter till en lösning av denna kris. Utan tvekan är denna miljöfråga, liksom andra kriser och superkriser, till sin natur politisk. För att lösa den krävs det att man störtar den regim som är den främsta orsaken till dessa problem.