Bristen på och de höga kostnaderna för läkemedel i Iran under mullornas regim har blivit en av landets obotliga kriser. För närvarande står många patienter inför allvarliga utmaningar när det gäller att få tillgång till viktiga och specialiserade mediciner.

Tusentals människor utstår outhärdlig smärta och umbäranden, bundna till sina hem eller sjukhussängar.

Enligt nyheterna blir specifika mediciner alltmer sällsynta eller överdrivet dyra. Bilder på barn och äldre som är i desperat behov av dessa läkemedel har blivit alltför vanliga. Varför händer detta?

För att det aldrig har varit och aldrig kommer att bli en prioritet för denna regim att ta itu med det iranska folkets liv och problem.

Den 23 september 2024 medgav Salman Eshaghi, talesman för hälso- och sjukvårdskommissionen i regimens parlament: ”Om vi inte prioriterar medicinering i landet kommer vi att ställas inför irreparabla problem på detta område.”

Den 23 september 2024 citerade nyhetsbyrån Mehr Eshaghi med orden: ”Den tillförlitliga statistik vi fått visar att landet står inför en brist på 340 mediciner.”

Den 29 december 2024, nästan tre månader efter varningen från talesmannen för regimens parlamentariska hälsokommission, sade Mehdi Pirsalehi, chef för Food and Drug Administration: ”För att förhindra en förvärrad brist på läkemedel och medicinsk utrustning och för att hantera den nuvarande bristen måste den nödvändiga likviditeten tillhandahållas och de 17 månader försenade betalningarna till läkemedels- och medicintekniska företag måste regleras” (Källa: Mehr News Agency – 29 december 2024).

Pirsalehi identifierade följande som den främsta orsaken till läkemedelsbristen:

”Försäkringsorganisationer, medicinska universitet och Darooyar-planen är skyldiga cirka 500 biljoner rial till läkemedels- och medicintekniska företag under de senaste 17 månaderna. Om detta belopp inte betalas ut kommer det att bli omöjligt att köpa in farmaceutiska råvaror och bristen på mediciner kommer att förvärras.”

Chefen för läkemedelskommittén i hälso- och behandlingskommissionen i regimens Majlis (parlamentet) beskrev bristen på läkemedel som ”akilleshälen i landets sjukvårdssystem” och konstaterade ”Varje kris kan åtföljas av ännu allvarligare problem” (Källa: Mehr News Agency – 6 januari 2024).

Två dagar senare rapporterade Mehr News Agency om en tyst ökning av läkemedelspriserna, där kostnaden för 955 mediciner steg: ”Medicinering erkänns som en strategisk vara. Om det blir ont om dem och läkemedelsmarknaden står inför en kris kan det leda till andra sociala, ekonomiska och till och med säkerhetshot.”

Samma källa lyfte fram ”prisökningar på 50-100% för vissa varor” och sade: ”Priset på ett piller för 200.000 rial har stigit till 500.000 rial. En salva som kostade 126.000 rial kostar nu 370.000 rial. Dexametason, som tidigare kostade 77 000 rial, kostar nu 190 000 rial. Blodsockersensorer har gått från 40 miljoner rial till över 80 miljoner rial och är nu en bristvara.”

Denna regim prioriterar inte det iranska folket, eftersom den ägnar de återstående medicinska resurserna åt sina ombud och legosoldater i regionen. Ett exempel är den snabba förflyttningen och specialbehandlingen av sårade medlemmar av Hizbollah i Libanon.

Men när det gäller iranska medborgare använder sjukhusen icke-steril utrustning. På Negah Hospital ledde detta till exempel till att nio patienter blev blinda.

I ett annat fall dog minst 70 patienter på grund av dialysläkemedel som var förorenade med aluminium och som tillverkades av Samen Company, som har kopplingar till läkemedelsmaffian.

Regimens förhastade agerande
Som tidigare nämnts uppgav chefen för läkemedelskommittén i hälso- och behandlingskommissionen i det iranska parlamentet att bristen på läkemedel kan leda till andra sociala, ekonomiska och till och med ”säkerhetsmässiga” hot. Regimens hastiga godkännande av att avsätta 1 miljard dollar från den nationella utvecklingsfonden till hälso-, behandlings- och sjukvårdssektorn kan ses i detta sammanhang.

Det är värt att notera att regimens blodtörstiga härskare inte var särskilt villiga att godkänna en sådan tilldelning ens under COVID-19-pandemin. Det som tvingade honom att fatta detta beslut var därför det försämrade styrelseskicket och risken för att missnöje orsakat av bristen på och de höga kostnaderna för läkemedel skulle leda till protester. Sådana åtgärder kan fungera som ett tillfälligt botemedel på kort sikt men kommer inte att kunna rädda honom eller hans regim.