Iranska regimens president Masoud Pezeshkian har under de senaste fem månaderna sagt att hans publik är som nyfödda, utan minnen eller erfarenheter av de senaste 46 åren. Han pratar som om han talar till barn i grundskolan, där han visar dem drömmar om framtiden och ger moraliska lektioner. Han vill att folk ska tro att nuet och framtiden är helt skilda från det förflutna, och han hävdar att Irans identitet som nation startade när han blev president. Därför pratar han aldrig om eller kritiserar det som har lett till dagens situation.

Den aktuella regimen baseras på hög fattigdom, inflation, barnarbete och skolavhopp, samt mycket social migration och en stor utvandring av kunniga personer. Det finns också många avrättningar och fängslanden av politiska motståndare. Under en konferens den 9 januari pratade Pezeshkian om en ljus framtid som bygger på denna historia av svåra kriser och beskrev den som ett paradis på en motorväg av vind. Han säger att Iran ska bli ett utvecklat land som är bäst ekonomiskt, vetenskapligt, kulturellt och administrativt i regionen – en inspirerande modell för andra.

Som synes börjar Pezeshkian sina stora påståenden från början. Hans ord visar att inget viktigt har gjorts i detta land och att han ser sig själv som en frälsare.

I sina uttalanden pratar Pezeshkian knappt om det förflutna eller nutiden. Han bortser från lärarnas, de pensionerade lärarnas och arbetarnas nuvarande kamp och tar inte upp deras problem. Istället fortsätter han att bygga en idealisk plats som existerar bara i hans fantasi: ”Vi vill ha en modell, en vision som visar det bästa. För att förbereda oss själva, våra barn, våra skolor och våra ledare för en sådan framtid.”

Pezeshkians osäkra språk visar hans anpassning till regimens idéer. Han liknar påståendet ”Islam är själv lagen!” från regimens grundare, Ruhollah Khomeini. Detta ledde till mycket lidande. På samma sätt säger Pezeshkian att ”lagen är programmet”, vilket under mullornas styre har lett till stora problem i Iran, som plundring, statsterrorism och kvinnohat. Tänk på hans ord:
”I det här valet frågade de mig: ‘Vad ska du göra? Vad är ditt program?’ Jag sa att vi inte har något program. Vår plan är den allmänna politiken och ledarens vision. Lagen är programmet.”

När Pezeshkian pratar om problemet med kompetensflykt och massmigration, fokuserar han inte på de djupare orsakerna till denna kris eller dess politiska och ekonomiska konsekvenser, som ofta beror på regimens makt och religiös kontroll. Istället ser han situationen som en fråga om personlig ansvar och moral:
”Om de har kunskaper och färdigheter, bör de använda dem för sitt folk och sitt land, istället för att ge upp. Även om de möter svårigheter, ska de inte lämna sitt land.”

Pezeshkian bygger sina idéer på en känsla av stolthet utan att ge något konkret till det iranska folket, inte ens en kortsiktig lösning: ”Oavsett var man befinner sig, ska man dyrka den bästa och mäktigaste Guden. Vi är de bästa och mäktigaste i våra liv och våra handlingar. Vi måste visa det.”

Trots att han pratar om ”svårigheter” nämner han inte det iranska folkets tunga dagliga kamp eller vad som orsakar den. Istället beklagar han ”oroligheterna” inom regimen: ”Vi är fast i svårigheter – sanktioner och interna konflikter. Vi har skapat problem inom oss själva.”