Den 20 januari bevittnade Iran en våg av protester som svepte över olika provinser och städer. Från Teheran till Gilan och från Khuzestan till Isfahan gick tusentals pensionärer, arbetare och patienter ut på gatorna för att uttrycka sitt missnöje över regimens politik och den bristande respekten för deras grundläggande rättigheter. Dessa protester understryker den växande folkliga ilskan mot korruption och vanstyre i statliga institutioner, samtidigt som miljontals iranier utstår förkrossande fattigdom och umbäranden.
I Teheran möttes protesterna utanför utbildningsministeriet av ett brutalt förtryck från säkerhetsstyrkorna. Myndigheterna använde pepparsprej mot pensionerade lärare som protesterade mot att deras pensionsrättigheter har försenats i över 17 månader. Attacken ledde till att flera lärare skadades i ögon och hals, vilket fick demonstranterna att ropa ”Skäms på er!” mot säkerhetsstyrkorna. Denna händelse visar hur den iranska regimen försöker tysta krav på rättvisa.
Samtidigt samlades pensionerade telekomanställda utanför sitt företags kontor för att protestera mot politiken som förs av ”Execution of Khomeini’s Order Headquarters” och ”IRGC:s samarbetsstiftelse”. De krävde sina stulna pensioner och kritiserade regimens utnyttjande av deras resurser. Detta visar hur frustrerade många är, även i huvudstaden, där pensionärerna kämpar med svåra ekonomiska villkor.
I provinserna Gilan, Lorestan, Teheran, Kermanshah och Ilam protesterade pensionerade telekomanställda samtidigt och klagade på att deras rättigheter hade tagits ifrån dem av ”Execution of Khomeini’s Order Headquarters” och IRGC:s samarbetsstiftelse. I Teheran protesterade patienter med spinal muskelatrofi (SMA) och deras familjer utanför hälsoministeriet, där de krävde nödvändiga behandlingar som regeringen har misslyckats med att ge.
I Rezvanshahr i Gilan fortsatte arbetarna på Chooka-företaget sina protester och krävde utbetalning av sina försenade löner. De var också missnöjda med hur administrationen behandlar dem. Demonstranterna visade sin frustration över att tjänstemännen inte tar deras svårigheter på allvar, då de lever under svåra förhållanden.
I Ahvaz gick pensionerade telekomanställda ut på gatorna för att protestera mot regimens korruption och låga pensioner. Demonstranterna anklagade regimen för att på ett flagrant sätt plundra deras rättigheter och krävde ett slut på militärens kontroll över ekonomiska företag.
I Isfahan och Kermanshah samlades pensionärer för att protestera mot vanskötsel och korruption som hotar deras pensioner. Dessa protester är ett tecken på den växande vågen av folklig ilska i de större städerna.
Den iranska regimen, som spenderar miljarder dollar på att finansiera terrorism och destabilisera regionen – från att stödja Hizbollah i Libanon till Houthierna i Jemen, och tidigare Assadregimen i Syrien, och dess kärnvapenambitioner – låter sitt folk försmäkta i fattigdom. Två tredjedelar av befolkningen lever under fattigdomsgränsen, medan demonstranter dagligen utsätts för brutala tillslag. Dessa protester kan förebåda ett större uppror mot en regim som enbart förlitar sig på verktyg för förtryck och orättvisa. Det iranska folket kräver ett värdigt liv och rättmätiga friheter, medan regimen möter dessa krav med kulor och batonger, vilket tyder på att dess fall bara är en tidsfråga.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 