Den senaste tidens politiska händelser, som diktaturens fall i Syrien och eldupphör i Gaza, har visat på svårigheterna att fatta beslut inom den iranska regimen. En del vill motstå internationella påtryckningar, medan andra, som president Masoud Pezeshkian och reformister, vill förhandla och minska spänningarna. Denna skillnad visar på en klyfta inom regimen och dess svårigheter att erkänna internationella realiteter eller skapa en enhetlig strategi för sina utmaningar.

I Pezeshkians intervju med den amerikanska TV-kanalen NBC visade motsägelsefulla åsikter. Å ena sidan förnekade han att han hade planer på att mörda Donald Trump och betonade att han ville ha fred och stabilitet i regionen. Å andra sidan var han öppen för direkta förhandlingar med USA. Dessa motsägelser visar på förvirring i regimens utrikespolitik och konflikter mellan olika maktgrupper.

Hans medarbetare har försökt tona ner spänningarna och ge intryck av att de vill förhandla med väst, men de har stött på starkt motstånd från en grupp nära regimens ledare Ali Khamenei. De offentliga attackerna mot regimens president visar på djupa konflikter mellan olika maktfraktioner.

Reaktionerna från media, personer och institutioner som motsatte sig Pezeshkians grupp avslöjade även stora motsättningar och en maktkamp i regimens innersta. Den 16 januari kritiserade tidningen Kayhan, som är Khameneis språkrör, signalerna om förhandlingar och refererade till Khameneis uttalanden om att hämnas Qasem Soleimani, som dödades av en amerikansk drönare i januari 2020.

I ett utdrag citeras Khamenei för att ha sagt:

Soleimanis mördare och den som gav order om mordet på honom måste straffas; det är oundvikligt. En respekterad person sa till och med att Soleimanis sko är mer värd än lönnmördarens huvud. Även om man skulle ta lönnmördaren, skulle det inte jämföras med värdet av Soleimanis sko. De gjorde ett misstag och måste betala för det. Både mördaren och den som gav ordern måste veta att de när som helst, när tillfälle ges – vi väntar på det tillfället – kommer att få sitt straff.

Kayhan skrev vidare till Pezeshkian att ”den respekterade presidentens konstiga och tankeväckande åsikter visar inte bara en klyfta i regimens hållning, utan också skillnader mellan regeringens och utrikesministeriets politik. Detta försvagar den 14:e regeringens förhandlare i framtida förhandlingar och ger fienden chans att utnyttja den upplevda klyftan inom landets institutioner.”

I ett annat inlägg skrev Kayhans chefredaktör Hossein Shariatmadari:

”Herr Pezeshkian, du äger inte Iran! Du är Irans president och har fått ansvaret för landets ledning i fyra år. Hur du ska använda detta ansvar och dina befogenheter står klart i lagen, och du måste följa dessa regler.”

JCPOA: Ett arv utan lösning

Ett av de stora stridsområdena bland regimens fraktioner handlar om kärnteknikavtalet med Iran, kallat Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA). Det som förr sågs som en diplomatiskt framgång uppfattas nu som betydelselöst.

I en intervju med NBC sa Mohammad-Mehdi Tabatabaei, en talesperson för Pezeshkian, att den islamiska republiken önskar fred och mindre spänningar i regionen och världen och är beredd att förhandla.

Tidningen Kayhan avfärdade dessa kommentarer som en ensidig signal till Trump-administrationen och tolkade dem som tecken på svaghet. De påpekade att Trump svarade genom att låta sin sändebud tala vid ett möte med oppositionen i Paris och att han skulle fortsätta med sin politik för maximalt tryck.

Inhemska och internationella problem

Den interna maktkampen inom regimen återspeglar svårigheterna de står inför, särskilt kring JCPOA. Den iranska regimen kan varken konfrontera väst direkt eller dra sig tillbaka från sina strategier. Återkomsten av Trumps politik med maximala påtryckningar är en stor utmaning. Sanktioner, minskade oljeintäkter och isolering har fått även traditionella allierade, som Irak, att undvika samarbete.

Samtidigt har regimen en dubbel utmaning: de behöver minska spänningarna och öppna ekonomiska kanaler med väst, men de är också rädda för att avslöja sina hemligheter.

En annan utmaning är de höga kostnaderna för deras regionala engagemang. Stödet till grupper i Libanon, Jemen, Irak och Syrien har drivit Irans ekonomi nära kollaps.

Köpa tid med förbränd taktik

Regimen går mot fler problem. Inrikes har korruption och hårt förtryck av protester gjort att samhället är på randen av upplopp. Internationellt har deras isolering blivit ett stort hinder. Situationen kan bli värre med en ny amerikansk administration. Pezeshkians prat om ”hedervärda förhandlingar” är egentligen bara en taktik för att fördröja och fortsätta med regimens förtryck.

Regimens möjligheter att överleva minskar. Att de störtas är inte bara nödvändigt utan också ett svar på folkets krav, som längtar efter förändring.