Den 18 februari protesterade iranier över hela landet mot den fördjupade ekonomiska krisen, sämre levnadsvillkor och ökat förtryck. Från studenter till arbetare och pensionärer gick de ut på gatorna mot regimens misslyckade politik, vilken lett till ekonomisk kollaps och kränkningar av grundläggande rättigheter. Protesterna växer medan myndigheterna fortsätter att ignorera folkets krav.

Studentprotesterna: En stark protest mot regimens förtryck

Vid Allameh-universitetet i Teheran blev en minnesstund för Amir Mohammad Khaleqi som dödades under oklara omständigheter, en stark demonstration mot regimen. Under ceremonin läste en student ett uttalande som kritiserade säkerhetsstyrkorna för att de förtrycker de som tänker annorlunda. Man betonade att Khaleqis död inte var ett ensamt fall, utan en direkt följd av att regimen inte lyckats ge verklig säkerhet åt folket.

Uttalandet sa: ”På grund av denna laglöshet förlorade vi en av våra vänner. Men hans mördare var inte bara kriminella på gatan. De riktiga mördarna är makthavarna – de som har gjort säkerhet till ett sätt att behålla makten istället för att skydda folket. Dessa så kallade säkerhetsinstitutioner har länge övergett sitt verkliga uppdrag och blivit verktyg för att förtrycka samhället.”

Irans säkerhetsorgan kritiserades för att inte längre tjäna allmänheten, utan att istället fungera som regimens verktyg. Amir Mohammad Khaleqis död ses som mer än bara en tragisk händelse; den är en symbol för ett misslyckat system som sätter sin egen överlevnad före folkets välbefinnande. Detta gör att medborgarna blir utsatta för våld och laglöshet.

Uttalandet avslutades med ett starkt budskap om motstånd: ”Vi kommer inte att vara tysta inför denna orättvisa, och vi kommer inte att låta detta brott glömmas. Nog är nog! Den här regimen kan inte fortsätta att ta oskyldiga liv utan att dömas.”

Detta modiga uttalande visar hur iranska studenter blir allt mer medvetna om det förtryck och den auktoritära makten de lever under. Istället för att lösa verkliga problem har regimen förlitat sig på hårda metoder för att tysta alla som har en annan åsikt.

Protester mot fattigdom och dåliga arbetsvillkor

För tredje dagen i rad strejkade arbetarna på textilfabriken i Borujerd för att få sina försenade löner. De samlades utanför fabriken och visade sin frustration över månader av obetalda löner och dåliga levnadsvillkor. Samtidigt strejkade arbetarna vid Mahshahr Petrochemical Company mot sina försämrade ekonomiska villkor och krävde bättre löner och arbetsvillkor.

På flera platser i Mahshahr protesterade arbetare vid Petro Niroo Saba, som jobbar med Haiko Petrochemical Project, mot tre månaders obetalda löner, vilket gjorde deras ekonomi ännu svårare. I Bushehr samlades kontraktsanställda vid Fajr Jam Gas Refinery för att kräva borttagning av underleverantörsmetoder, rättvisa löner och heltidsjobb för att stoppa systematisk arbetsdiskriminering.

Arbetare vid Negin Makran Petrochemical Plant i Chabahar strejkade efter att ha väntat på sina löner i fyra månader. Demonstranterna sa att detta inte var första gången de tvingades strejka på grund av sena löner. Anställda vid Iranian Telecommunications Manufacturing Company (ITMC) demonstrerade mot fem månaders obetalda löner, där deras VD Khoda Bakhshi vägrade att ta ansvar för betalningarna. Den ökande frustrationen bland arbetarna har lett till större spänningar inom företaget.

Analys: En nation fångad mellan fattigdom och förtryck

Dessa protester pekar på de allt sämre förhållandena i Iran, där medborgarna kämpar med en djup ekonomisk kris, korruption och förtryck av sina friheter. Regimen har inte lyckats lösa dessa problem och förlitar sig istället på hårda säkerhetsåtgärder för att tysta kritiker. Även personer inom regimen visar nu oro. En regeringsanknuten analytiker varnade nyligen: ”Irans gator är dränkta i bensin – vilken gnista som helst kan antända dem när som helst.”

Detta uttalande visar att regimen fruktar att protesterna kan bli ett uppror. Folklig upprördhet handlar inte bara om ekonomiska krav, utan också om motstånd mot korruption och auktoritärt styre. Iranierna inser nu att gatuprotester är det enda sättet att få tillbaka sina rättigheter, eftersom regimen endast reagerar på våld och konfrontation.