Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) skapades som en paramilitär enhet för att skydda den högste ledarens doktrin. Snart blev dess huvuduppdrag att sprida khomeinistisk fundamentalism under förevändning av revolution. Under åren har IRGC utvecklats till Irans mest kraftfulla politiska, militära och ekonomiska enhet, en skuggstat utanför statens kontroll. Dess ekonomiska inflytande sträcker sig till olja, byggnation, telekommunikation och olaglig smuggling. Regimens presidenter har ibland försökt utmana IRGC:s makt, men dessa försök har alltid misslyckats. IRGC:s ekonomiska makt är inte bara en källa till korruption; den urholkar Irans officiella ekonomi och berikar en militär elit som är lojal endast mot den högste ledaren.

Trots sin historia av att visa lojalitet mot regimens högste ledare Ali Khamenei gjorde president Masoud Pezeshkian nyligen ett uttalande som för första gången i hans politiska karriär direkt utmanade den djupt rotade ekonomiska korruptionen i IRGC.

Den 8 mars 2025 erkände Pezeshkian, som försökte smita undan ansvaret för sina ekonomiska misslyckanden, den häpnadsväckande omfattningen av bränslesmuggling i Iran och sade: ”Tjugo miljoner liter diesel smugglas varje dag. En sådan volym kan inte transporteras manuellt eller i små tunnor, utan kräver ett omfattande logistiskt nätverk, och detta måste stoppas.” Detta var inte bara ett erkännande av Irans smugglingskris – det var en implicit, om än försiktig, attack mot IRGC, den enhet som kontrollerar den illegala handeln. Men även i detta uttalande avstod Pezeshkian från att namnge förövarna, vilket illustrerar IRGC:s oantastlighet.

Ett mönster av presidentens nederlag

Pezeshkian är inte den första presidenten som nämner IRGC:s korruption utan att nämna det direkt. Hans företrädare har alla, oavsett skillnader, stött på samma stora problem: ett militärt och ekonomiskt imperium som lyder under Khamenei. Varje gång någon konfronterade IRGC ledde det ofta till deras politiska fall, oavsett om det skedde genom marginalisering, ekonomiskt sabotages, eller till och med avlägsnande.

Hassan Rouhani talade ofta om IRGC:s inblandning i smuggling och ekonomisk korruption, men han vågade inte direkt konfrontera dem. Den 22 juni 2017 kritiserade han den växande militariseringen av Irans ekonomi och sade: ”Privatisering skulle ge ekonomin till folket och dra tillbaka regeringen från ekonomiska aktiviteter. Men istället överlämnades en del av ekonomin från en obeväpnad regering till en beväpnad. Det här är inte privatisering.” Han klagade också på att ingen vågade konkurrera med dem.

Trots sina klagomål kunde Rouhani inte stoppa IRGC:s kontroll över ekonomin. Under hans tid, liksom tidigare presidenter, blev IRGC:s kontroll över Irans finansiella resurser starkare och militärens makt över ekonomin ökade.

Mahmoud Ahmadinejad, som först fick stöd från IRGC, hamnade i konflikt med dem under sin andra mandatperiod. År 2011 kallade han dem för ”våra kära smugglarbröder,” vilket var en sarkastisk men träffande kritik av deras kontroll över den illegala handeln. Hans försök att begränsa deras makt ledde så småningom till att han blev politiskt utmanad.

Till och med Pezeshkians egen finansminister, Abdolnaser Hemmati, hade svårt att nämna IRGC under riksrättsförhandlingarna den 2 mars 2025. När han stod inför politisk nedmontering kom han med en desperat anklagelse: ”Som ekonomiminister kan jag inte stoppa smugglingen eftersom… vem kontrollerar hamnarna?” Svaret var givet – IRGC:s kontroll över olagliga handelsvägar hade gjort den officiella ekonomin irrelevant.

IRGC:s ekonomiska imperium: Kärnan i Irans förstörelse

IRGC:s kontroll över Irans ekonomi är ingen hemlighet, men den förblir ändå helt immun mot tillsyn. Under årens lopp har IRGC omvandlat statliga resurser till privata tillgångar och använt Irans ekonomiska kris som ett vapen för att upprätthålla sin egen rikedom och makt.

IRGC kontrollerar minst 60 obehöriga hamnar, ett faktum som först uppmärksammades 2011 av den konservative lagstiftaren Ahmad Tavakoli. Dessa hamnar gör det möjligt för dem att smuggla bränsle, droger och lyxvaror utan statlig övervakning. Enbart bränslesmugglingen genererar minst 10 miljarder dollar årligen, vilket dränerar landets resurser samtidigt som det fyller fickorna på IRGC:s befälhavare.

Genom sin ekonomiska gren, Khatam al-Anbiya Construction Headquarters, dominerar IRGC olje-, gas-, bygg- och telekommunikationssektorn och eliminerar systematiskt privat konkurrens. Kontrakt värda miljarder tilldelas IRGC-anknutna företag utan någon som helst insyn, vilket ytterligare urholkar Irans formella ekonomi.

Närhelst det behövs försämrar IRGC avsiktligt de ekonomiska förhållandena genom konstgjorda brister, marknadsmanipulation och säkerhetsåtgärder. IRGC drar nytta av sanktionerna genom att använda sina nätverk på svarta marknaden för att tjäna pengar medan vanliga iranier lider under ekonomiska restriktioner.

Irans ekonomi är i fritt fall, men IRGC fortsätter att slussa miljarder till Hizbollah, Houthis och andra regionala proxystyrkor. Trots bränslebrist på hemmaplan smugglas iranskt bränsle för att finansiera paramilitära operationer utomlands.

Medan Irans folk lider av gas- och energibrist smugglar IRGC bränsle till grannländerna, vilket förvärrar krisen. Samtidigt driver de storskaliga gruvparker för kryptovalutor, vilket belastar det nationella energinätet. Dessa gruvparker förbrukar enorma mängder el för att generera digitala valutor, vilket gör det möjligt för IRGC att kringgå sanktioner. Detta har lett till landsomfattande strömavbrott under högsommaren och de kallaste vinterdagarna, vilket gör att vanliga medborgare står utan ström medan IRGC tjänar pengar på deras misär.

Att konfrontera IRGC:s globala räckvidd

IRGC:s ekonomiska imperium är inte bara en inhemsk kris – det är ett internationellt säkerhetshot. USA och Kanada har redan klassat IRGC som en terroristorganisation, men andra länder, däribland Storbritannien och EU, har inte vidtagit några avgörande åtgärder. Denna underlåtenhet försvagar de internationella sanktionsregimerna och gör det möjligt för IRGC att fortsätta sitt globala smugglings- och terroristnätverk obehindrat.

Världen måste inse att IRGC inte bara är en korrupt militär styrka, utan ett kriminellt syndikat som har kapat en hel nations ekonomi. Västvärldens regeringar måste gå bortom halvmesyrer och beteckna IRGC i sin helhet som en terroristorganisation. Dessutom måste de erkänna det iranska folkets rätt att göra motstånd. IRGC:s finansiella imperium måste avvecklas och dess ledarskap måste behandlas som legitima mål för dem som kämpar för att återta Irans ekonomi och framtid. Fram till dess kommer IRGC att förbli det ultimata hindret för alla meningsfulla förändringar i Iran.