21 mars, 2025

Den ena krisen efter den andra, stabilitetens oåterkallelighet samt regeringens sönderfall och kollaps är de utmärkande dragen i mullornas regim när Iran nu inleder det nya persiska kalenderåret. Betänk följande utdrag ur den statliga Ham-Mihan den 10 mars:
”Det som händer nu är inte politik, det är en föreställning. En uppsättning program, spektakel och ritualer genomförs; Majlis (parlamentet) sammanträder, regeringen håller möten, tjänstemän åker på provinsresor, reciterar några turkiska, kurdiska och arabiska dikter eller bär de olika regionernas lokala kläder. Men inga påtagliga resultat kommer från denna regering eller detta system. Ur detta perspektiv är mötena mellan ledarna för de tre grenarna inte symboler för enighet eller uppnådd konsensus, utan bara föreställningar om enighet. Dessa föreställningar ger ingenting till landet, och konsekvenserna av dem drabbar folket. De politiska krafterna kommer naturligtvis att falla in i tröghet och politisk suspension.”

Detta är ett utdrag ur en analys som undersöker regimens framtidsutsikter under det persiska året 1404 (med början den 21 mars 2025). Det är ett tecken på ett år som ännu inte har börjat, men regimens framtid återspeglas redan i dess spegel. Ett år då ”megahändelsen med succession” (Ibid) i ledarskapet är en oundviklig realitet, en hänvisning till att regimens högste ledare Ali Khamenei kan komma att avlida.

Prästerskapets regim går in i det nya året medan de interna maktkamperna mellan dess fraktioner inte har lett till ännu större förtryck från Khamenei. Detta beror på att den interna krisen har blivit oupplösligt förknippad med den ständigt eskalerande externa krisen och smälter samman med själva regimens öde. Ett år då ”den främsta bestämningsfaktorn för Irans inrikespolitik är de globala relationerna” (Ibid). Denna politik har alltid hanterats genom ”illusioner och slagord”, men situationen har blivit så kritisk att ”tills Irans förhållande till omvärlden har lösts är moderat och reformistisk politisk aktivism i praktiken meningslös och omöjlig. Dag för dag minskar de interna krafternas inflytande på inrikesfrågorna.” (Ibid)

Enligt regimens insiders pekar den nuvarande situationen mot en ”skenbar statslöshet” under det nya året. Världen har inte att göra med en verklig regering i det prästerskapsstyrda Iran eftersom ”regeringen inte har mer än 20 procent av makten och besluten fattas någon annanstans”. (Ibid)

Det som fortfarande bär titeln ”regering” står inför en ekonomisk verklighet. Anhängarnas tårfyllda och tunga bekännelser avslöjar en samhälls- och lojalitetskris:
”Idag ser vi att [regimens president ] Pezeshkians uttalanden är innehållslösa – texter som inte ger publiken något meningsfullt budskap. Resultatet är att regeringens sociala bas urholkas. Dess anhängare drar sig tillbaka och blir inaktiva. Ekonomin blir instabil. Marknaden blir modfälld på grund av inflation, börsnedgång och ekonomisk stagnation. Det slutliga resultatet av allt detta är en mer negativ och hopplös syn på politiken, vilket leder till att den i praktiken läggs ned. Om situationen fortsätter, leder det endast till förlamning och förtvivlan. Den nationella makten urholkas dag för dag. Detta påverkar ekonomin och politiken, internt och externt.” (Ibid)

I takt med att regimens inrikespolitik blir alltmer sammanflätad med dess turbulenta utrikespolitik finns det ett huvudspår. Huvudspåret är att driva regeringen vidare mot kollaps. Det är också att driva hela systemet mot en slutgiltig uppgörelse. Regimen står nu inför flera utmaningar. Dessa inkluderar både sociala krafter och missnöjesrörelser. Dessutom observeras en växande passivitet hos dess anhängare:
”Denna bräckliga regering, med sina instabila förhållanden och svaga sociala bas, går uppenbarligen mot en ännu mer osäker framtid om omfattande protester bryter ut, särskilt från ekonomiskt missnöjda gräsrotsrörelser. Dess lojala krafter blir alltmer passiva för varje dag som går, vilket driver regeringen närmare en kollaps.” (Ibid)