När Iran nu firar Nowruz 1404 står landet inför ett kritiskt skede, präglat av allvarlig politisk instabilitet och eskalerande utmaningar för mullornas regim. Det gångna persiska året, 1403, innebar djupa bakslag för den iranska regimen och undergrävde dess politiska legitimitet, ekonomiska stabilitet och regionala inflytande. Regimen, som förlitar sig på tvång, ideologisk kontroll och regional inblandning, drabbades av kriser utan motstycke, vilket signalerade en betydande urholkning av dess auktoritet både nationellt och internationellt.

Ökad klyfta mellan regimen och det iranska samhället

Året började i den kvardröjande skuggan av de revolutionära upproren 1401, som redan hade utdelat betydande slag mot regimens auktoritet. Ali Khameneis tidigare strategi, som sammanfattades i manifestet ”Revolutionens andra steg” från 2019, gick ut på att systematiskt rensa den politiska och administrativa strukturen från alla röster som inte ansågs vara tillräckligt lojala mot teokratins ideologiska grundvalar. Denna så kallade ideologiska ”rening” syftade till att konsolidera makten genom att avlägsna icke-lojala element från viktiga institutioner och säkerställa att endast hårdföra krafter utformade statens politik. Snarare än att stärka regimens grepp om makten förvärrade denna aggressiva centralisering de sociala klyftorna, fördjupade allmänhetens främlingskap och underblåste ytterligare oroligheter. Protester fortsatte att bryta ut sporadiskt under hela året, vilket visade på folkets orubbliga önskan om frihet och demokrati.

Valdebacle och misslyckad ”reningspolitik”

Regimens legitimitetskris kulminerade på ett spektakulärt sätt under parlaments- och expertförsamlingsvalen den 11 mars 2024. Denna valprocess, som var avsedd att bekräfta regimens strategi för ideologisk ”renhet”, fungerade istället som en de facto folkomröstning om regimen i sin helhet. Valdeltagandet i Teheran sjönk till historiskt rekordlåga 7%, även enligt regimens uppblåsta statistik. Den nästan totala bojkotten signalerade inte bara missnöje med specifika fraktioner eller personligheter, utan ett genomgripande förkastande av prästerskapets regim och alla dess interna fraktioner. Den speglade ett nationellt samförstånd om att ingen del av det befintliga politiska etablissemanget – vare sig så kallade moderater eller hårdföra – har legitimitet i det iranska folkets ögon. De interna stridigheterna mellan konservativa fraktioner som Jebhe-ye Paydari, som leds av Saeed Jalili och Sadegh Mahsouli, och den IRGC-stödda fraktionen som leds av Mohammad Bagher Ghalibaf, splittrade ytterligare varje sken av intern enighet och förvärrade regimens kris.

Ebrahim Raisis död: Ett slag mot stabiliteten

En avgörande händelse som rubbade regimens bräckliga balans inträffade när president Ebrahim Raisi plötsligt omkom i en flygolycka. Raisi, allmänt känd som ”slaktaren från Teheran” för sin nyckelroll i 1988 års massaker på mer än 30.000 politiska fångar, var en symbol för regimens brutalitet och en lojal verkställare av Khameneis hårdföra politik. Utöver sin operativa betydelse ryktades Raisi också vara den favorittippade efterträdaren till den sjuklige Högste ledaren, vilket gjorde honom till en hörnsten i regimens framtida kontinuitet. Hans plötsliga frånvaro rubbade regimens sammanhållning och utlöste ett kaotiskt presidentval med ett historiskt lågt valdeltagande – under 40% även enligt officiella uppgifter, en pinsamhet som Khamenei en gång hade kritiserat när den inträffade på andra håll.

Valet av Masoud Pezeshkian den 22 augusti 2024, som var tänkt som en stabiliserande åtgärd, underströk istället regimens stagnation och dubbelhet. Även om Pezeshkian under valkampanjen profilerade sig som moderat, avslöjade hans omedelbara lojalitetsförklaring till Khameneis strategiska agenda fasaden. Hans politik och utnämningar låg helt i linje med den högste ledarens hårda linje, vilket bekräftade att hans presidentskap var en fortsättning – inte en avvikelse – från regimens repressiva linje. Detta alienerade ytterligare en redan desillusionerad allmänhet om möjligheten till ens den minsta förändring i styrelseskicket.

Misslyckad regional äventyrspolitik och militära bakslag

Inför den inhemska oron tog Khamenei till aggressiva externa manövrer för att avleda allmänhetens uppmärksamhet. Konflikten i Gaza, som regimen satsade på i hopp om att befästa sin regionala makt, utvecklades istället till ett katastrofalt nederlag. Stora förluster, internationella motreaktioner och riktad vedergällning mot iranska regimens ombud undergrävde Teherans regionala strategi.

Betydande förluster innebar ett hårt slag mot Teherans inflytande. Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah dödades i ett israeliskt flyganfall i oktober 2024, vilket dramatiskt försvagade regimens avskräckande förmåga i regionen. Elimineringen av Hamas politiske ledare Ismail Haniyeh i Teheran visade på allvarliga sårbarheter även inom Irans gränser.

Kollapsen av Bashar al-Assads regim i Syrien, en strategisk allierad till iranska regimen, skadade dessutom Teherans regionala ambitioner på djupet och skapade en dominoeffekt av geopolitiska misslyckanden. Utan Assad förlorade Teheran en kritisk nod i sitt Proxy nätverk, vilket avsevärt minskade dess kapacitet för regional inblandning.

Kollaps för Teherans ”strategiska djup”

Teherans förluster sträckte sig bortom Syrien och spred sig genom dess nätverk av ombud i hela regionen. I Libanon minskade Hizbollahs makt dramatiskt efter Nasrallahs död, vilket förvärrades av ett strategiskt libanesiskt regeringsbeslut som förbjöd flygningar mellan Teheran och Beirut. Genom detta beslut bröts viktiga logistiska och finansiella livlinor som tidigare hade upprätthållits genom iranskt beskydd, vilket avsevärt minskade Hizbollahs operativa kapacitet.

I Irak mötte de Teheranstödda miliserna, i synnerhet Hashd al-Shaabi, allt större interna motreaktioner och minskat stöd från Iran, vilket undergrävde iranska regimens inflytande i Bagdad. Den allmänna opinionen vände sig mot iransk inblandning och förknippade Teheran med korruption och instabilitet snarare än säkerhet och enighet.

Ekonomisk härdsmälta och social kris

Under tiden, i Iran, fördjupades den ekonomiska förödelsen dramatiskt under hela 1403. Inflationen sköt okontrollerat i höjden och drev den iranska valutan till nära nog kollaps med den amerikanska dollarn som närmade sig en aldrig tidigare skådad kurs på 1 miljon rialer. Fattigdom, arbetslöshet och social förtvivlan eskalerade kraftigt och underblåste ett utbrett missnöje. Regimens politik prioriterade finansiering av regionala ombud och inhemskt förtryck på bekostnad av den allmänna välfärden, vilket intensifierade allmänhetens ilska och alienation.

Den förvärrade ekonomiska krisen manifesterades tydligt i vardagen: iranier upplevde krympande inkomster, oöverkomliga basvaror, kronisk brist på viktiga råvaror och aldrig tidigare skådade fattigdomsnivåer. Sociala frågor, inklusive ökad hemlöshet, missbruk, psykiska kriser och självmord, återspeglade djupt liggande förtvivlan, vilket ledde till intensifierade protester från allmänheten och mobilisering mot regimen.

Ökad intern repression som ett defensivt svar

I takt med att krisen förvärrades trappade regimen dramatiskt upp det inhemska förtrycket för att behålla kontrollen. Avrättningarna ökade oroväckande och syftade uttryckligen till att skrämma demonstranter och oliktänkande. Parallellt iscensatte regimen en skenrättegång mot Folkets Mojahedin (PMOI/MEK) i syfte att kriminalisera den främsta oppositionella kraften i frånvaro – en insats som fördömdes av internationella människorättsförespråkare som politiskt motiverad och utan rättslig legitimitet. Internationella komplotter riktade mot iransk opposition utomlands, inklusive misslyckade mordförsök mot framstående anhängare av den iranska oppositionen, avslöjade regimens paranoia avseende interna motståndsnätverk.

Trots det intensifierade förtrycket fortsatte motståndet i Iran att vara starkt. PMOI:s motståndsenheter fortsatte att mobilisera ett utbrett gräsrotsmotstånd och uppvisade en anmärkningsvärd motståndskraft mitt i det hårda förtrycket.

En vändpunkt för Iran

Sammantaget innebar denna utveckling under 1403 en historisk försvagning av den iranska prästerskapets diktatur. Regimens bakslag var mer än isolerade händelser och återspeglade grundläggande strategiska misslyckanden och en allvarlig legitimitetserosion.

Irans samhälleliga förkastande av regimens politik blev djupt uppenbart genom valbojkotter och ihållande protester utan motstycke. Det folkliga förkastandet riktade sig inte bara mot specifika politiska åtgärder eller ledare utan mot själva grunden för prästerskapets styre. Regimens desperata försök att rikta folkets ilska utåt genom regional krigföring resulterade istället i internationell isolering, militära nederlag och ytterligare inhemsk besvikelse.

När Iran nu går in i 1404 står landet inför ett kritiskt skede. År 1403 visade på ett tydligt sätt en regim på defensiven som kämpade mot ett mäktigt, trotsigt samhälle som alltmer enat krävde grundläggande förändringar – inte kosmetiska reformer utan omfattande omvandling och demokrati.

Nowruz 1404 symboliserar således inte bara en säsongsförnyelse utan kanske gryningen av en era där det iranska folket äntligen återtar sitt öde och beslutsamt avvisar prästerskapets auktoritära styre till förmån för verklig frihet, demokrati och självbestämmande.