27 mars 2025
I en chockerande uppvisning som har återuppväckt allmänhetens upprördhet över regimens tidigare grymheter framträdde Hamid Noury, en tidigare iransk fängelsechef som dömts för brott mot mänskligheten i Sverige, i en video som filmats på Behesht-e Zahra-kyrkogården och hånade offer och överlevande från 1988 års massaker. Noury, som dömdes till livstids fängelse 2022 för sin direkta roll i massavrättningen av politiska fångar i Gohardasht-fängelset, återvände kontroversiellt till Iran 2024 genom en hemlig politisk uppgörelse som fördömdes av Iranska motståndsrörelsens människorättsförespråkare.
De nya bilderna visar Noury gå genom sektion 92 i Behesht-e Zahra, känd för att innehålla de omärkta gravarna för många Folkets Mojahedin (MEK/PMOI)-medlemmar och andra dissidenter som dödades i 1988 års massaker. I videon skriker Noury provokationer till oppositionella i exil och till dem som deltog i åtalet mot honom och förklarar: ”Ni borde alla ha varit här, precis som era kamrater. Ni flydde utomlands.” Hans budskap antydde att om de som befann sig i exil hade stannat kvar i Iran skulle de också ha avrättats.
Observatörer och oppositionella fördömde snabbt händelsen som en grotesk provokation – en händelse som blev än mer oroande på grund av tidpunkten och platsen. Framträdandet skedde ”i rätt tid och på rätt plats”, konstaterade en kommentator och påpekade att Nourys utbrott kommer samtidigt som regimen står inför en intern kris och isolering utan motstycke. ”Den strategiska återvändsgränd som Khameneis styre befinner sig i gör att dessa groteska uppvisningar är nödvändiga för regimens moral”, heter det i kommentaren, samtidigt som det antyds att Nourys återkomst till brottsplatsen oavsiktligt kan signalera regimens växande rädsla för rättvisan.
Sektion 92 på kyrkogården, där videon spelades in, är en ödslig och försummad del av Behesht-e Zahra. Medan större delen av kyrkogården är grön och välskött, utmärker sig detta område genom sin övergivenhet – ett tyst vittnesbörd om regimens ansträngningar att radera minnet av dem som den avrättade. Ironiskt nog är denna ödslighet nu en källa till stolthet för offrens familjer, som anser att det är helig mark. Man tror att många av dem som hängdes på Khomeinis order 1988 begravdes hastigt och utan identifikation i just denna sektion.
Nourys återkomst har utlöst förnyad ilska, inte bara över hans brott utan också över den mycket kontroversiella uppgörelse som ledde till att han släpptes ur svenskt förvar. I december 2023 fastställde Sveriges hovrätt hans livstidsdom för mord och allvarliga brott mot internationell rätt och bekräftade anklagelserna om att Noury var en nyckelperson i genomförandet av ”dödskommissionernas” order som skickade tusentals politiska fångar till avrättning efter minutlånga rättegångar. Domstolen hänvisade till vittnesmål från dussintals vittnen och betonade sin jurisdiktion enligt universella internationella rättsprinciper, med tanke på brottens art och allvar.
Trots det stränga straffet och det internationella fördömandet skickades Noury tillbaka till Iran i vad många beskrev som en skamlig politisk utväxling. Många iranier tolkar hans frihet och nu hans trotsiga offentliga framträdande som ytterligare ett bevis på västvärldens eftergiftspolitik som har uppmuntrat Teherans värsta aktörer.
Hamid Nourys groteska uppvisning i Behesht-e Zahra kommer mot bakgrund av ett växande internationellt erkännande av 1988 års massaker som ett brott av historisk omfattning. I sin rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter 2022 konstaterade Javaid Rehman, dåvarande FN:s särskilde rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran, att massavrättningen av tusentals politiska fångar, främst medlemmar och anhängare av MEK, ”kan utgöra brott mot mänskligheten och folkmord”. Rehman betonade att offren inte bara var måltavlor för sin politiska tillhörighet utan också för sin tro och han efterlyste en oberoende internationell utredning av massakern – en uppmaning som förblir obesvarad eftersom regimtjänstemän som Noury, som direkt deltog i dessa mord, nu går fria under Teherans beskydd.
I ett land där det allmänna minnet är långt och såren efter tidigare massakrer fortfarande är oläkta kan Nourys arroganta återkomst till brottsplatsen få en oavsiktlig konsekvens: att påminna en ny generation om att rättvisa, även om den är försenad, fortfarande krävs – och kanske närmare än någonsin.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 