I dagens Iran pekar alla tecken på en explosiv atmosfär, en atmosfär som till och med regimen och statsanknutna analytiker har erkänt.

Tecken på explosion i IRGC:s uttalande

Ett uttalande från IRGC på ”Quds Day” (ett namn som regimen har gett den sista fredagen i den heliga månaden Ramadan), som publicerades den 31 mars, verkar vara ett försök att visa upp makt och nationell enighet inför utländska hot. I uttalandet beskrivs Quds Day-mötet som ett ”nytt avslöjande av den mjuka kraften och den islamiska republikens enorma sociala kapital” och som ett svar på ”fiendens giftiga propaganda”. Men bakom dessa storslagna ord döljer sig ett tyst medgivande: samhället befinner sig under ”högsta ekonomiska tryck” och den ”atmosfär som skapas av infiltrations- och upprorsrörelser” expanderar. Den upprepade betoningen av ”social sammanhållning” och varningarna för ”sociala klyftor” som banar väg för fiendens inflytande pekar på regimens erkännande av den nuvarande situationens bräcklighet.
I uttalandet beskrivs sammanhållningen som en stark fästning som skyddar nationen från ”yttre hot och inre uppvigling”. Men är denna fästning verkligen orubblig? Eller har det uppstått djupa sprickor i dess väggar som till och med de styrande organen själva kan känna? När IRGC talar om behovet av ett brett deltagande, särskilt från den yngre generationen, erkänns man i själva verket att det inte finns något sådant deltagande för närvarande. Dessa ord återspeglar mindre en känsla av självförtroende och mer en djupt rotad oro: ett samhälle som sjuder under ekonomiska och politiska påtryckningar, vars magma av undertryckt ilska när som helst kan komma upp till ytan.

Morteza Alviri och upprepningen av kollapscykeln

Morteza Alviri, analytiker och tidigare borgmästare i Teheran, ser i sina kommentarer som publicerades den 31 mars i den iranska nyhetsbyrån Tabnak på den nuvarande situationen genom en historisk lins. Med hänvisning till Mohammad Reza Shahs misstag på 1970-talet pekar han på den repressiva och trångsynta politik som ledde till revolutionen 1979. Förklaringen av Rastakhiz-partiet som det enda lagliga partiet och undertryckandet av alla avvikande röster, snarare än att skapa stabilitet, eldade bara på allmänhetens ilska.
Alviri varnar för att historien upprepar sig: att ignorera expertråd, undertrycka kritiker och fortsätta med enväldet kan återigen driva landet mot kollaps eller ”olyckliga händelser”!
Alviri ställer frågan om det nuvarande ledarskapet följer samma väg som shahen. Han anser att det enda sättet att rädda landet är att förlita sig på folket, inte på militär eller missilkapacitet. Hans ord är en stark påminnelse om den växande klyftan mellan folket och det styrande etablissemanget, en förkastningslinje som när som helst kan frigöra sin uppdämda energi.

Zeidabadi och upprepningen av kollapscykeln

Ahmad Zeidabadi utfärdar i kommentarer som publicerades av den statliga Khabar Online den 31 mars 2022 en ännu tydligare varning: ”Från och med nu kommer händelser att inträffa som, om det inte finns någon konsensus om dem, kan leda till mycket farliga och blodiga konflikter.” Denna förutsägelse, som nu läses mot bakgrund av det ökande ekonomiska och sociala trycket 2025, låter som ett larm som ljuder från samhällets djup.

Ett samhälle på avgrundens rand

Det som framträder i dessa tre berättelser är bilden av ett samhälle som skakas av flera påfrestningar. Den ekonomiska påfrestningen, som lyfts fram i IRGC:s uttalande, är som vulkaniska svavelgaser som sprids i luften. De sociala sprickorna, som Alviri och Zeidabadi har varnat för, liknar de skalv som signalerar den underjordiska rörelsen av undertryckt ilska. Och förtryck och trångsynthet, som upprepade gånger har visat sig vara ineffektiva, är som de hårda stenarna i magmakammaren som driver trycket till sin topp.
Denna explosiva atmosfär är inte en fantasiprodukt utan en realitet som erkänns även av maktinstitutioner och experter. Liksom vulkaner är sociala utbrott förutsägbara; man kan redan höra stenarna knäckas.