I och med offentliggörandet av en andra ljudfil från ett historiskt möte mellan ayatolla Hossein-Ali Montazeri och medlemmar av den så kallade ”Dödskommittén” som var ansvarig för 1988 års massaker, avslöjas Irans prästerskap än en gång av sina egna högsta led. Denna fördömande session, som hölls den 30 december 1988, bara tre månader innan Montazeri avsattes som Khomeinis arvtagare, ger skrämmande insikter i regimens brott – särskilt dess besatthet av att förinta Folkets Mojahedin organisationen (PMOI/MEK) – och avslöjar en grymhetskultur som till och med vissa insiders inte längre kunde uthärda.
Montazeri förklarade rakt på sak att systemet med Velayat-e Faqih (absolut prästerligt styre) hade blivit ”motbjudande” i folkets ögon. ”Folk har fått nog av det här systemet”, sade han till Hossein-Ali Nayeri, Morteza Eshraqi och Ebrahim Raisi, de tre tjänstemän inom rättsväsendet som utgjorde kärnan i ’Dödskommittén’. Det var dessa män som avkunnade massdödsdomar, ofta inom loppet av några minuter och alltid utan vederbörlig prövning.
PMOI var regimens största skräck. Deras vägran att avsäga sig sin tro, även efter åratal av fängelsevistelse, skrämde teokratin. Som Montazeri avslöjade var Khomeinis ökända fatwa inte kopplad till några brottsliga handlingar – den beordrade döden för alla fångar som förblev lojala mot PMOI:s ideal. ”Ni avrättade människor som bara hade en övertygelse”, sade Montazeri. ”En del av dem hade fått sina straff förkortade, de hade blivit benådade med Khomeinis egen underskrift – men ni dödade dem ändå.” Dödandet var ideologiskt, inte rättsligt. Det handlade om underkastelse eller död.
Ett av de mest förödande avslöjandena i detta andra band är att det fanns en andra fatwa – tidigare okänd – utfärdad av Khomeini, den här gången riktad mot vänster- och marxistiska fångar. Enligt Montazeri hade Nayeri själv skrivit till Khomeini och frågat vad han skulle göra med kommunisterna. Svaret var att även de skulle utrotas.
Nayeri, den så kallade ”shariadomaren”, spelade en central roll i denna blodiga juridiska teater. Han genomförde inte bara de snabba förhören utan hjälpte också till att utvidga omfattningen av dödandet. Montazeri konfronterade honom: ”Du tog människor vars straff redan hade sänkts – vissa från femton år till fem – och avrättade dem utan att de gjorde något nytt.” Regimen lekte med liv, inte skipade rättvisa.
De prästerliga myndigheterna pressade särskilt kvinnliga PMOI-medlemmar att ta tillbaka sina erkännanden, vilket Montazeri berättade om i ett upprörande fall med två unga franska kvinnor som tillfångatagits under en militär attack av PMOI-styrkorna inne i Iran. ”Jag sade till dem, skona åtminstone dessa två franska flickor”, sade Montazeri och citerade Ayatollah Khalkhalis vägran: ”Nej, alla måste avrättas.” Han nämnde senare en ung kvinna vars avskedsbrev lyste av tro på Gud och Koranen – ändå avrättades hon bara för att hon ansåg att den islamiska republiken hade svikit hennes förhoppningar. ”Hon hade ingen del i våldet, inte ens i planeringen. Och ändå dödade ni henne.”
Denna statligt drivna avrättningskampanj handlade inte bara om att tysta röster; den handlade om att skriva om det sociala samvetet. Montazeri beklagade att regimens grymhet hade slagit tillbaka: ”Nu ifrågasätter till och med de familjer som en gång trodde på Khomeini och revolutionen allt. Ni har gjort Velayat Faqih motbjudande.” Han tillade: ”Vi dödade inte bara människor, vi gjorde PMOI mer populärt. Ni återupplivade dem genom denna brutalitet.”
Han var tydlig med vilka som var ansvariga: ”Jag lägger hela skulden på underrättelseministeriet och Ahmad Khomeini.” Han berättade om hur Khomeinis son hade sagt till honom: ”Vi måste avrätta alla de 10.000 av Mojahedins anhängare som bara läser deras uttalanden.” Detta skrämmande antal avsåg personer som inte hade begått något brott men som förblev ideologiskt lojala – genom att läsa, inte slåss.
Det andra Montazeri-bandet visar att detta brott väckte avsky även inom regimens toppskikt. Det skadade Khomeinis image bortom all räddning, särskilt bland dem som en gång såg honom som en symbol för rättvisa. ”Vi ville att hans arv skulle förbli heligt”, säger Montazeri. ”Istället gjorde ni Velayat-e Faqih synonymt med skräck.”
I slutändan är det andra bandet inte bara ett dokument över tidigare brott. Det är en spegel som hålls upp av en av regimens egna arkitekter och som visar en teokrati som är livrädd för idéer, desperat efter underkastelse och villig att döda en massa människor för att undvika sin egen kollaps. Men den misslyckades. För offren – särskilt de som stod fast vid sin övertygelse in i det sista – blev mer än statistik. De blev en nations samvete.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 