På arbetarnas internationella kampdag var Irans gator inte scener för firande utan arenor för upprördhet. Arbetare, lärare, pensionärer, studenter och vanliga medborgare reste sig i flera städer för att uttrycka sin djupa frustration över en regim som inte har gett dem något annat än fattigdom och förräderi. Från norr till söder, från städer till landsbygd, var budskapet tydligt: det iranska folket har fått nog. Den tragiska blodsutgjutelsen i Bandar Abbas har utlöst ett enat rop mot orättvisor och regeringens försumlighet.
Medborgare samlades i Qazvin framför regeringskansliet för att protestera mot regeringens misslyckande med att genomföra det nationella bostadsprojektet. De skanderade: ”Bostäder är vår rättighet, inte en tjänst”, och krävde insyn och ansvarighet efter månader av brutna löften.
Trots hot och kallelser från säkerhetsorgan höll lärarna demonstrationer framför lokala utbildningskontor och krävde värdighet och rättvis behandling. Deras budskap var resoluta: ”Gratulera oss inte till lärarveckan – ge oss våra rättigheter” och ”Läraren lyder inte tystnaden, han kräver rättvisa”.
I Kermanshah genomfördes en sällsynt men kraftfull gemensam protest där arbetare, lärare och pensionärer gick samman för att utmana marginalisering, fattigdom och diskriminering. Man sjöng bland annat ”Från gruvor till hamnar – dödszoner för arbetare” och ’Arbetare, lärare – enhet, enhet’.
Lastbilschaufförer arrangerade en tyst kortege genom Isfahan med svarta flaggor och utan tutor för att hedra sina kollegor som dog i Bandar Abbas-katastrofen.
Bagare protesterade utanför guvernörens kontor i Rasht, rasande över ekonomisk försummelse. En demonstrant ropade: ”Guds förbannelse över de korrupta tjänstemännen! Vad har vi gjort för att förtjäna detta förtryck?”
I en annan symbolisk protest sörjde lastbilschaufförer i Kermanshah sina stupade kamrater i Bandar Rajaei. En av dem sa: ”Vi förlorade inte bara kollegor – vi förlorade bröder. Den där explosionen representerade försummelse, korruption och orättvisa.”
Studenter vid Noshirvani University höll en vaka med levande ljus för att hedra offren för explosionen i Bandar Abbas. De höll upp plakat för att visa sin solidaritet och förklarade: ”Universitetet lever eftersom folket lever”, vilket bevisar att den akademiska världen inte är skild från motståndet.
Det som hände i Iran på denna internationella arbetarnas dag var inte en serie isolerade protester, utan ett nationellt uppror av röster som skrek efter rättvisa. Från tysta processioner till studentvakor, i varje hörn av landet ekade ett krav: nog med tyranni och svält. Tragedin i Bandar Abbas blev ett nationellt sår och i folkets ögon är det uppenbart att IRGC bär skulden. Det är uppenbart att allmänhetens tålamod har urholkats, och det som återstår är en brinnande ilska – redo att bryta ut och skaka regimens grundvalar.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 